Franske Bernard-Marie Koltès var en textbaserad dramatiker som excellerade i språkliga vändningar och retoriska metaforer. I bomullsfältens ensamhet är en koncentrerad enaktare, som helt och hållet bygger på den mycket verbala argumentationen mellan en dealer och en kund. De två möts i nattsvart mörker på odefinierad plats och köpslår om något odefinierat. I gränslandet mellan verklig och symbolisk situation fungerar texten som en Beckettsk språngbräda med frågeställningar värdiga Godot. Vilka är de två? Verkliga personer eller representanter för sociala klasser, kön, raser? Vad handlar dealen om? Sex, knark eller kanske om livet självt?
Unga Tur och regissör Binyam Haile tar ett eget grepp om den intelligenta texten och tillför musik, rörelse, maskspel och expressionistiskt ljus, något positivt eftersom det hjälper publiken att hamna i känsla i stället för intellektuellt resonemang. Dealerns roll dubbleras och Kunden får spelas av tre olika skådespelare, vilket förstärker textens tolkningsmöjligheter. Barfotadansaren Gael Kinsungila dansar i röd klänning, livebandet kör en expressiv Zap Mama-inspirerad stöksoul med gutturala läten och bråkig sax, vilket försätter oss i tankar om sex- och rasförtryck.
Begäret och maktkampen tar sig kroppsliga uttryck i det täta spelet på förscenen.
Jag tycker om Unga Turs uppriktiga spel och fängslas av det expressiva spelet, som nästan uteslutande sker i ficklampsljus, vilket skapar intimitet i det annars alltför stort tilltagna spelrummet. Jag tycker också om deras öppna förhållningssätt till texten, att de betraktar oss i publiken som intelligenta nog att associera fritt och göra våra egna val kring tolkning.
Möjligen hade uppsättningen ändå vunnit i skådespelerimässig tydlighet om ensemblen, med den suggestiva inramningen i behåll, hade gjort distinktare val för sig själva.
Loading ...
