Två kvinnor, uppflugna på barstolar på var sin sida ett bord. En thailändsk hora, en svensk journalist – ett objekt, ett subjekt. Eller – hur var det egentligen? Vem har rätt att utnämna en annan till offer?
På Teater Scenarios tillfälliga hem i Dramalabbets lokaler spelas just nu dokumentärteater med fingertoppskänsla för verklighetens subtila nyanser. Åsa Olsson, som både skrivit manus och regisserat, har baserat sin text på intervjuer med thailändska prostituerade. Och hon har, tänker jag mig, tagit fasta minst lika mycket på sina egna reaktioner i mötet med dessa kvinnor. För det är i mötet som I do for money blir riktigt intressant.
Mötet mellan svenska Elsie med sin välmenande entusiasm som bara nästan döljer den underliggande osäkerheten, och osmakliga fascinationen, inför vad det innebär att sälja sin kropp för pengar. Och thailändska Angel med en lakonisk inställning till de villkor livet gett henne, den verklighet som hon helt ofrånkomligen lever i, en pragmatisk tuffhet som även den har sprickor.
De rör nästan inte på sig, sitter där mitt emot varandra under hela föreställningen på en scen som långsamt snurrar runt, så att publiken kan studera detta spända möte, så späckat med obehagliga undertoner, från alla håll. Skådespelarna Mariah Åberg (Angel) och Julia Marko-Nord (Elsie) vecklar ut sina rollfigurer liksom underifrån, med ett nertonat spel som stegvis nyanserar och fördjupar bilden av dessa två kvinnor. Och mellan dem uppstår ett maktspel där positionen som offer visar sig vara relativ, liksom förtryckarens.
För vem är det egentligen som kommer med sitt block och sina frågor och i utbyte mot pengar vill gräva sig in under skinnet på den andra, den hon utnämnt till offer? Och vem är egentligen i störst underläge, den som vet att hon gör det hon gör för att rädda sin son, eller den som vinglar runt på hala flipflops med en oreflekterad vilja att förstå ”dom där andra”?
I do for money är befriande renons på svar, istället drygt en timmes uppmaning att tänka själv.
Loading ...
