Teatern vill ofta peta i tabuämnen, saker som många helst inte vill låtsas om. Detta, i kombination med att det är de äldre kvinnorna som sägs se till att teatersalongerna fylls, är kanske förklaringen till att vi de senaste åren har kunnat se flera skildringar av det kvinnliga åldrandet på scen.
Vi har kunnat lyssna till ett gäng 80-pluskvinnors självbiografiska berättelser till Carl Orffs Carmina Burana, se tre stadier av en kulturtants kvinnoliv i Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra och gå på bridgelunch med ytterligare tre 80-pluskvinnor i Carin Mannheimers I sista minuten.
Eftersom jag har tyckt att några av skildringarna har varit lite väl varma, mysiga och trevliga för att allvaret ska få chansen tänds förhoppningar om något annat redan av titeln på Marie-Louise Ekman nyskrivna pjäs: Dödspatrullen (tydligen Ekmans mors benämning på hemtjänsten).
Jag menar, tänk dig en scenisk skildring av åldrandet som ”utspelar sig i gränslandet mellan det som försiggår inne i ens huvud och det som omgivningen säger sker utanför”. Där Marie Göranzon gör huvudrollen, hon som förutom att ha gjort den magnifika matriarken/kvinnomonstret till sin paradgren också spelade den skamlösa fru Schmidt i Ekmans Gäckanden från 2007, som denna pjäs är en fristående uppföljare till. Och tänk dig att allt i denna uppsättning andas detta gränsland, denna dubbelhet och upplösning — språk, handling, spel, scenrum …
Vi stannar vid scenrum. För scenografin är det som i den faktiska uppsättningen bäst speglar det jag tolkar som ambitionen. Marie-Louise Ekmans typiska stiliserat tecknade bilder — en dörr, ett skrivbord med telefon eller en bit vardagsrumsvägg med gardiner — glider ner och upp från taket och överlappar varandra som en långsamt liveanimerad kuliss i scenrummets svarta oändlighet. Det hela bildar en drömskt utspejsad ordning och reda: de olika platserna svävar in i varandra fast de samtidigt är en och samma plats.
I övrigt blir det inte lika välfunnet. Visst är det lovande när gamlingarna inledningsvis cirklande rör sig över scenen med sina stiliserade rullatorer, men att jag i fortsättningen kommer att tänka på Evigt ung av Erik Gedeon (minus sången) snarare än koreografin i Mats Eks Spöksonaten är inte ett gott betyg.
Marie Göranzon spelar visserligen med dödsföraktande humor, och visst är scenen i soffan hos äldreboendegrannen och gentlemannen Kurt Svalsjö (Örjan Ramberg) rolig till en början, men den upptar nästan hela pjäsen utan att riktigt försvara det, och under-bältet-humorn blir för farsartad. Vad är det egentligen meningen att jag ska fästa mig vid i berättelsen? Det är som om den dramaturgiska bågen har spänts för lågt, och den fria fantasin mellan dröm och verklighet inte tillåts lyfta.
Loading ...
