Det är som om ingenting får vara dolt för publiken i Pulling Strings. Alla de där föremålen eller sakerna som i vanliga fall finns på eller bredvid en scen dras bokstavligen fram i det visuellt infallsrika performanceverket av Eva Meyer-Keller. Ting som i normala fall inte alls får samma uppmärksamhet placeras nu i centrum för vårt intresse.
Det gäller till exempel den ställning med strålkastare där varje lampa är försedd med en förlängningssladd. Eftersom sladdarna är olika långa blir effekten att när strålkastarna sakta rullas från den ena sidan av scenrummet till den andra så släcks lamporna en efter en tills rummet blir helt mörkt. Strax efter dras en brandsläckare fram över golvet för att mitt på golvet tömmas på sitt innehåll. Allt är styrt på avstånd av Eva Meyer-Keller och hennes aktörer med hjälp av de gula snören som fästs och spänts på brandsläckaren.
Även en hjulförsedd byggställning som stått inlindad i några varv av det gula snöret får på det sättet ett dramatiskt liv när tråden snurras upp. Hade man helt byggt hela föreställningen på liknande överraskningsmoment skulle det bara ha resulterat i ett effektsökeri på tomgång. Men ju längre föreställningen pågår blir aktörerna på scenen lika synliga som objekten de styr. Detta leder till att vad och hur de agerar tillsammans med de gula trådarna blir minst lika synligt och viktigt som vad deras rörelser med trådarna faktiskt orsakar.
I detta ligger också den enda svagheten i Pulling Strings. För även om det stundtals blir alldeles strålande, som när mängder av trådar och tyngder koordineras och koreograferats likt en stor balettscen med musik ur Igor Stravinskys Våroffer, så blir förberedelserna på väg till liknande höjdpunkter emellanåt alltför utdragna och omständliga utan att koncentrationen i själva görandet är lika starkt hela tiden. Balettscenen, liksom duetten mellan två mikrofonstativ styrda av Sybille Müller och Sheena McGrandles, hör trots detta till upplevelser jag sent kommer att glömma.
Loading ...
