När Sara Cronberg sätter upp Arthur Millers Häxjakten placerar hon handlingen i frikyrkomiljö. Tanken är antagligen att den evangelikaliska rörelsen är sentida arvtagare till New Englands puritaner. Eller att den amerikanska religiösa högern på något sätt har förbindelse med McCarthytidens kommunistjakt. Båda härledningarna är tveksamma.
Men en god sak med den scenografiska lösningen – en bönelokal typ Jehovas vittnen – är att scenen blir ren för spelet. Kanske är det just detta som är regivisionen: puritansk i bemärkelsen stiliserad och enkel.
Malmö stadsteater ställer några av sina bästa krafter på denna pampigt rena scen, och bär upp Millers text med i långa stycken fullkomligt lysande resultat.
Visst kunde stiliseringen gärna ha drivits några steg till. Det finns antydningar till för mycket naturalistisk känslosamhet. Men dramat utvecklas med all sin obarmhärtiga obönhörlighet till andra aktens gastkramande förtätning.
Fredrik Gunnarsons Proctor svävar i ett förklarat ljus, och hans samspel med Sandra Stojiljkovics Abigail och Maria Heiskanens Elizabeth Proctor har anmärkningsvärda kvaliteter. Göran Dyrssen bildar en skarp kontrast i skådespelarteknik, men det är en kontrast som är synnerligen energigivande.
Till slut lyckas den eminenta ensemblen få Millers text att tala med en sällsynt självklarhet och intensitet.
Vad den talar om är inte i första hand massuggestion och grupptryck. Snarare visar den på hur egenintresset aldrig ljuger, inte ens i kollektiv masshysteri. Kamp om positioner och egendom projiceras in i varje häxprocess, oavsett om den är världslig eller religiös, utspelar sig på 1600-talet eller i nutid.
Individer tar alltid tillfället att öka sin makt, även om det driver samhället till undergång. Angiveriet är en kedja av försök att vinna fördelar på sin nästas bekostnad och fly från slutgiltigt ansvar, oavsett tid och socialt sammanhang.
Malmö stadsteater ska ha all heder av att ha gjort en klassiker tidlös och levande igen.
Loading ...
