Scenografin får hjälp av Teater Galeasens ordinarie scenrum som delvis består av en sliten tegelvägg. Den får bilda fond till det scenario som rakt igenom utspelar sig på gatan och i två sjaskiga ”kvartar”. I mitten står en obäddad säng med solkiga lakan, en barstol ligger kullvält på mitten av golvet och nedanför är innehållet av en damväska utspritt; läppstift, parfym, tabletter och annat som en hora kan tänkas behöva på jobbet.
– Får jag avbryta ibland? Frågar Krister Henriksson skådespelarna, Ingela Olsson och Leif Andrée, innan repetitionen sätter igång.
– Det är NU du ska avbryta, absolut inte sedan, utropar Ingela Olsson förskräckt.
Repetition med förhinder
Men repetitionen hinner inte ens börja innan ”katastrofen” är ett faktum. Det fattas ett batteri i mikrofonen som ska användas i en karaoke-scen där Olsson sjunger Pretty Woman. Henriksson blir rasande och en scentekniker får slänga sig iväg till en pressbyrå för att köpa nytt.
Så sätter repetitionen äntligen igång. Men strax därpå rusar ett bud in med en brådskande leverans och man sitter flera sekunder rådvill inför om detta är en modern budbärare som ska knyta an uppsättningen till en grekisk tragedi, men när Krister Henriksson ryter: ”UT, UT UUUUT”!! så förstår man att detta var ett misstag och inte en del av pjäsen.
Institution och fri grupp samtidigt
Det är onekligen skillnad på att jobba med en etablerad institutionsteater och med en fri grupp – som Teater Galeasen. Hos sistnämnda exempel står dörren alltid öppen rakt ut mot gatan och den falnande höstgrönskan, vilket gör att vad som helst kan ske. På den tidigare ”får” inga som helst misstag hända.
Just nu lever Krister Henriksson samtidigt i båda dessa världar. Med bara tre veckor mellan premiärerna spelar han en huvudroll i Bernard-Marie Koltès Tillbaka till öknen på nationalscenen och regisserar Jim Cartwrights Jag kysste hennes deodorant för den fria gruppen på Skeppsholmen.
Så är det också svårt att fånga honom för en intervju. För hur ska han hinna prata med pressen när de flesta av dygnets timmar är vikta för teater. Föreställning på Dramaten tre-fyra kvällar i veckan mellan nitton och tjugotvå. Därmed borde väl arbetsdagen få vara slut för Krister Henriksson, men icke. ”Öppen repetition fredag klockan 23” meddelar Galeasen i premiärveckan.
Lättsam öken
Som fabriksägaren Adrien Serpenoise i Tillbaka till öknen är han fransman ända ut i de cigarettförsedda fingerspetsarna – de yviga gesterna, mustaschen, det eldiga temperamentet. Han går på högvarv, det märks, riktigt spottar ut replikerna och ser onekligen ut att ha kul i samspelet med motspelerskan Marie Göranzon. Så kul att de kvällen när Nummers utsände sitter i salongen tycks ha svårt att hålla sig för skratt under inledningsscenen – den när de båda syskonen träffas för första gången på femton år och grälar så att blodet dunkar i tinningarna.
Flera beröringspunkter
Bernard-Marie Koltès (1948-1989) var homosexuell och något av en outsider i det franska samhället. I sina pjäser skildrar han ofta utanförskapet, så också i Tillbaka till öknen, som utspelar sig på ett muromgärdat franskt gods mitt under brinnande Algerietkrig.
Utanförskap, utstötta människor – vad gäller tematiken har de båda nu Henriksson-aktuella pjäserna uppenbara beröringspunkter. Jim Cartwright (född 1958) är en av de dramatiker som har vaskats fram av Royal Court Theatre i London – teaterhuset som vågar överskrida gränser, teatern där även författare som Harold Pinter, John Osborne och Sarah Kane har debuterat. När Royal Court satte upp I licked a slag´s deodorant regisserade Cartwright själv sin experimentella pjäs om två varelser på samhällets bottenskikt – en arbetslös man och en missbrukande hora. Krister Henriksson köpte de svenska rättigheterna för det här ville han spela. Men det ville Galeasen också och det var på den vägen han kunde lägga till titeln regissör på visitkortet.
– Strunta i publiken. Titta inte på oss. Titta rakt fram… Leif Andrée får göra om hela scenen där han desillusionerat ska stirra rakt in mot tv:n och samtidigt uttrycka en del av sitt trasiga inre. Så vinner också scenen på denna sublima ändring.
Nu har vi på Nummer lovat att inte recensera, men vi kan hur som helst fråga oss om inte Krister Henriksson har en ny karriär framför sig som regissör. Hård mot dom hårda – rättvis.
Loading ...
