Har du hört talas om om Leonora Carrington? Nä, trodde väl det. Känner du till Max Ernst och Salvador Dalí? Ja, men det är klart. Alla tre var de 1900-talskonstnärer som trampade Paris gator och verkade inom den stilriktning vi brukar kalla surrealism. Det är väl inte en helt vild gissning att tro att Carringtons kön har något att göra med hennes tämligen okända öde, trots hennes i flera bemärkelser fantastiska målningar, där hästen är ett återkommande motiv.
Med Unga Klaras illustra uppsättning Häst häst häst hamnar denna, sedan två år bortgångna konstnär, välförtjänt i ljuset, åtminstone för de lyckliga skolklasser som får möjlighet att uppleva föreställningen under turnén runt Stockholm. Jag ser den i Konsthall C i Hökarängen tillsammans med en gymnasieklass från Engelska skolan. Spelplatsen är en skräpig ateljé med bråte i hörnen och vi får veta att vi, på helt frivilligt manér, kan bli inbjudna i spelet. Det tycks inte vara något problem för denna publik, som redan innan den regelrätta pjäsen börjat mumsar blåfärgade nudlar ihop med skådespelarna.
Leonora Carrington spelas av tre av dem. Hennes 94-åriga liv hade många sidor, hennes konstutövande många perspektiv, så nog är det helt relevant att låta tre rosarutiga skjortor ge henne liv – Maria Sundboms böjda gestalt, som tittar skeptiskt bakom glasögonskalmar, Ulrika Nilssons yviga och resoluta och Maja Embrinks sluga och passionerade. Erik Uddenberg har gjort sin research i Carrington-litteraturen (hon skrev tre böcker också) och sammanställt en lekfull och öppen text med plats för direkt publiktilltal och egna associationsbanor; många av replikerna är Carringtons egna. I full galopp följer vi henne från barndomen i Clayton Green, England, via konstnärslivet i Paris, kärlekshistoren med Max Ernst, kriget och schizofrenidiagnosen, som behandlades med elchocker.
Så till Mexiko där Carrington kom att tillbringa sina sista sextio år. Häst häst häst blir, i detta rum och i Suzanne Ostens regi, på så vis ett ode till såväl föreställningsförmågan som konstnärskapet. I den öppna spelytan far vi, med hjälp av de tre Leonororna och med Victor Criado som Max/lärare/psykiater, rent bokstavligen runt i lustiga kragar och löshår, mellan England, trettiotalets Paris och ett färgstarkt Mexiko city. Vi bjuds in att reflektera och suggerera kring frågor om vad konst är och hur vi hittar våra inre bilder.
Det är ett smått kaotiskt samtal och livlig diskussion som på olika lekfulla sätt fortsätter i workshops i direkt anslutning till föreställningen. Unga Klara förnekar sig inte. De upptäcker världen åt oss och bjuder oss att vara med på färden.
Loading ...
