Teaterelever i horhuset

Vår lärare, en skådespelerska från Göteborgs Stadsteater, poängterar med stort allvar: ”Nummer ett: i varje skådespelerskas garderob ska det finnas en höfthållare”. Så vi fyra tjejer i klassen traskade lydigt iväg med vårt studielån till underklädesboutiquen och köpt raffset och korsetter och nylonstrumpor för tusentals kronor. Vad som borde finnas i en manlig skådespelares garderob lämnades därhän. Men en hallick bör ju förstås också ha en outfit, så någon kille i klassen gick väl till en secondhandbutik i Majorna och hittade en rökrock för en femtilapp, det var ju inte värt att investera mer i en tillfällig inspiration, det var ju inte fråga om någon grundutrustning för framtida yrkesutövning som våra raffset var.

Övningen gick ut på att man skulle ha en formulerad vilja, något man ville uppnå med någon annan och tre medel att få det man ville. Till exempel: ”Jag vill få någon att döda min hallick.” Tre medel kunde vara att vädja, förföra och hota.
Vi jobbade också med karaktärsdrag. Karaktärsdraget sensuell hittade man lämpligen som skådespelerska genom att smörja in sig med litervis av dyr parfymerad hudlotion inför klasskamraterna.

I tvåan fick vi en legendarisk lärare från Actors Studio (ja, han kände Marilyn Monroe personligen) som ville krypa ner i en stor träsäng i skogen med en av klasskamraterna, men tyckte att hon behövde släppa loss och bli mer sexuellt bejakande. ”Tomorrow you will come to school like Marilyn Monroe”, sa han. Och vi gjorde hans övning ”Private Moment” där vi inför klasskamraterna skulle göra det som vi omedelbart skulle sluta göra om den som stod oss närmast kom in i rummet. Och vi tjejer klädde av oss, klädde av oss, klädde av oss… Som tjej får man till slut ta av sig tröjan och våga visa hur man ser ut. Acceptera sina bröst. Det var där blygseln låg, där genansen låg. Det fanns en tyst förväntan av att det var det som skulle ske. Förr eller senare kommer man att få klä av sig på scenen, det är lika bra att få det överstökat.

Nu ska tilläggas att detta var inte på femtiotalet. Även om vi arbetade med texter från Linje Lusta, och filmen med Marlon Brando från 1951 gick på repeat i elevrummet. Det var lite sexigt det där med att han slår henne och sen försvarar hon honom och säger att det finns saker som händer på natten mellan en man och en kvinna som inte kan förklaras. Eller? Ett stort obehag kröp i kroppen tillsammans med det där andra pirret. Men, en man är en man och en kvinna är en kvinna och det är ju det folk vill se på teatern. Och vi som inte var fulländade kvinnor och män fick helt enkelt jobba på det. I horhuset.

Redan på den förberedande teaterutbildningen Teaterverkstan pratade lärarna om Rikard III och Lady Anne, att hon bara kan döda honom eller ligga med honom för att han är så vidrig. Jag förstod aldrig det där men utgick ifrån att så var det väl? Och dessutom var det ju 1988, tiden var Pretty Woman. Det var gulligt att vara hora med rikt inre liv och överhuvudtaget väldigt tjusigt att bejaka sin kvinnlighet. Och helst tog man inte in alltför feminina manliga sökanden på skolan. ”De kan ju inte spela kungar, bara cykelbud. Det finns för många cykelbud.” Såklart att Lady Anne inte vill bli påsatt av ett vidrigt cykelbud.

För den som var en isprinsessa med inre hetta låg vägen fri, om man bara lyckades bli ouppnåelig och åtråvärd i den manliga blicken skulle allt gå väl. Jag försökte förtvivlat hitta den där rätta kvinnligheten, den där sköra och ändå sexiga. Det gick inte så bra.
Innan scenskolan hade jag jobbat som scentekniker på Stockholms Stadsteater och ville tillbaka dit för att arbeta som skådespelare. Vid ett besök där när jag var någorlunda nyutexaminerad sa en producent: ”Här på Stadsteatern vill vi ha Flickkvinnor.” Jag förstod att det var kört för mig, som blivit castad som 22-åring till Amman i Romeo och Julia på Älvsborgs Länsteater.

”Vi är så hjärntvättade att vi inte ens märker sexismen på teatrarna. Det är som att den är en del av teaterns blodomlopp”.

Vad gjorde allt det här med oss då så unga skådespelerskor och skådespelare? Nu, många år senare, garvar vi ju åt det men vi tog så klart med oss det där ut i arbetslivet, mer eller mindre medvetet, och bidrog till sexismen och därmed normaliseringen av det som vi på senare tid yrvaket insett faktiskt är sexuella trakasserier.
Vi hade ju lärt oss att det var normalt att som skådespelerska bli behandlad som en prostituerad. Om en manlig, rätt trevlig kollega klämmer lite på dina bröst som om det vore ett par trevliga tennisbollar och säger: ”Vilka härliga tuttar oink oink”, så blir man inte stel och tråkig och humorlös utan då skjuter man bort den där första känslan av att det här var inte okej. Nu är vi så där härligt fysiska och fria med varandra. Och speciellt med mig som är tjej. Den som sig i leken ger får leken tåla. Och så skrattar man istället och säger: ”Ja jag är själv rätt förtjust i dem” och tar det som en bekräftelse på sin sexuella attraktionskraft vilket räknas som en icke föraktlig del av en skådespelerskas begåvning.

Regissören på en annan skolkamrats slutproduktion visade sin uppskattning för hennes prestation genom att bita henne i rumpan, då visste hon att han var väldigt nöjd. Men det var väl helt naturligt, man får hålla i minnet att hon innehar en underbar begåvning och en lika underbar rumpa.
Okej, allt det här hände för 15-20 år sedan. Nu har ju allt blivit så mycket bättre med jämställdhetsutredningar på teatrarna och genusprojekt på teaterhögskolorna. Den som försökte sig på att göra I horhuset med eleverna idag skulle förmodligen bli anmäld.

Men det pågår i allra högsta grad fortfarande. Vi är så hjärntvättade att vi inte ens märker sexismen på teatrarna. Det är som att den är en del av teaterns blodomlopp. Inte en recensent kommenterade mig veterligen att Lars Rudolfsson valde att lägga in en våldtäkt som effekt i sin hyllade uppsättning av Kalevala på Stockholms stadsteater för några år sedan. Berättarrösten sa ungefär: ”Den liderlige Lämminkäinen sov hos varje kvinna utom en i byn”. Och då får vi se hur den liderlige Lämminkäinen våldtar varje kvinna i byn utom en gammal kvinna. Då fortsätter berättarrösten med: ”Denna kvinna blev så upprörd över att han inte ville sova hos henne…”. Vi ser alltså att den gamla kvinnan blir upprörd över att han inte vill våldta henne, ”så hon nerkallar en förbannelse över honom”. Och så fortsätter historien med att vi ser hur denna förbannelse gör livet svårt för den liderlige Lämminkäinen.

Eller på samma teater: Megasuccén Djungelboken som regisserades av Alexander Mørk-Eidem (2007). Likadant här: Jag såg ingen recensent som ifrågasatte valet av att fullständigt ge sig hän åt sensmoralen: ”Nu har du blivit en man för att du slagit din fiende”. Eller att samtliga kvinnor i föreställningen (utom Mowglis mamma som dog i början) tog av sig kläderna och ”sexade” sig. Det som skulle föreställa en parodi på brats var verkligen en sådan när det gäller killarna som hade backslick och rosa skjortor, men vem har sett en brats-tjej på stan med halvnaken rumpa och lika halvnakna bröst? I verkligheten vill de ju se ut som Prinsessan Madeleine allihop, så vad var anledningen till det valet?

Jag tror jag ska sätta upp Hamlet och så ska jag låta Hamlet våldta Ofelia innan han säger: ”Gå i kloster”, herregud han är ju galen. Sen kan Pappa Polonius också våldta henne. Man ser henne i sönderriven klänning, kanske redan blöt av vattnet i bäcken som hon kommer att dränka sig i, klänningen har tunt tyg som smiter åt, hårtestar i hennes sköra barnsliga vackra ansikte när hon delar ut blommor till alla. Man skulle verkligen känna sveket. Det känns fräscht! Kanske man kunde lägga in en drömsekvens också av hur Hamlet våldtar Gertrud. Jag spånar helt fritt.