Av alla tvångsmässiga vitsare är skådespelaren och dramatikern Lars Göran Persson en av de tvångsmässigaste. Åkomman är dokumenterad sedan tidigt 1990-tal, minst, då Lars Garage – en bekännelseopera för pojkar födda i slutet av 50-talet i Gävleborgs län med likartad skivsamling började spelas på Stockholms stadsteaters Klara Nätter, för att sedan bilda trilogi med uppföljarna Fars Garage och Mutter Garage.
Nu byggs en ny trilogi när Pizzeria Gasolino från 2002 får sin del två i Flickan från Fiskfärsfabriken. Hur det egentligen ser ut i huvudet på upphovsmannen – som både skrivit manus och regisserar samt själv spelar huvudrollen – är en relevant fråga som ställs redan i programbladet, och ett svar får du om du ser ut över Lilla scenen just nu.
En hemlig vindsvåning i ett hörn, ett privatdetektivkontor i ett annat. En fiskfärsfabriks löpande band löper plötsligt över scenen, en gatlykta rullas in från sidan, en sjaskig hamnservering uppstår ur skuggorna. Richard Anderssons öppna flerrumsscenografi försöker följa berättelsens alla plötsliga infall (och de är många, i detta manus verkar inga darlings ha dödats). Farsscenerna får visserligen klara sig med bara en dörr att springa i men sångnumren har å andra sidan två trappor som erbjuder rörlig dynamik.
Där finns Lena B Erikssons tudelade rollfigur kodforskaren Doris Day respektive fiskfärsfabriksarbetaren Maggie May, vars dubbelidentitet uttrycks fint med vemodig kluvenhet i Erikssons sångröst i Doris sång. Där finns Leif Andrées fuktiga, simhudsflappande undervattensdjur till fiskfabrikschef på jakt efter en älskad torskhona. Ulf Eklunds före detta veterinär, numera charkuterist med pölsaförsäljning. Hans fru Ursula, i Kajsa Reingardts återhållet hämndlystna och bockfotsförsedda gestalt.
Där myllrar flera andra karaktärer tillsammans med oändliga film-, tv- och musikreferenser, och en fyrmannaorkester framför med strävsamt sväng nyskriven musik av Daniel Bingert. Och så Lars Göran Persson själv, vars deckare Steve Martin väl inte heller lyckas reda ut alla trådar i en handling till synes framimproviserad i alltför generös ”släpp rollfigurerna fria”-anda.
Det är krogshow utan krog, vansinnig vaudeville, galna gycklarkonster och förfinad folklighet. Ofta roligt, tajt och välspelat. Men även om ett melankoliskt stråk löper lite lömskt i ögonvrån saknar jag något som djupare binder engagemanget i tokerierna. Och även om det är charmigt när skämtandet i sig är roligare än själva skämten blir jag bitvis lika mätt på tvångsmässiga ordvitsar som på pölsa och fiskfärs. Jag är övertygad om att det finns mer inne i Perssons huvud.
Loading ...
