I huvudet på scenskoleelever

NEDSLAG. Vad gör scenskoleelever när de själva får välja? Under nästan en veckas tid har Stockholmspubliken gratis kunnat ta del av scenskolans avgångselevers egna föreställningar under festivalen Departure. Det är intressant att se, för skådespelare får sällan välja själva. De flesta av de tolv unga kvinnor och män som i vår går ut sin skådespelarutbildning kommer att ägna sina yrkesverksamma år åt att vara gestaltande verktyg i en konstnärligt visionär regissörs händer. Så ser i alla fall den svenska teatertraditionen ut.

På Departure har skådespelarna själva valt eller skrivit text, tagit ansvar för regi, kostym och den minimala scenografi som det funnits utrymme för.
    Resultatet? Identitetssökande – funderingar kring könsrollen och den eviga frågan: ”Vem är jag och varför?” verkar efter en titt på några av enmansföreställningarna att dominera. Sådant som alla människor tänker på i 25-någonting åldern men som scenskoleeleverna i kraft av sitt kommande yrke kan låta ta plats på scen. Det blir ibland mer och ibland mindre intressant för en publik.
    När Emil Almén låter sin frustration över den snäva mansrollen blomma ut i en lika befriande som bisarr könsöverskridande erotisk dans i Den metrosexuelle mannen önskar man att fler knasiga skådisar fick mer plats att göra sin grej på landets scener. Också när Liv Mjönes prickar precis rätt i tonfall och tuffängsligt kroppsspråk i sin Miss Kollo – en dramatisering av Sara Villius roman Battle – är det riktigt lyckat.
    Men ”en ensam människa på en scen gestaltar sitt inre”-genren kan också bli besvärande privat och så intern att den blir ointressant. En fälla som Johan Hallström delvis ramlar i sin Gobblemouth. Han har en fin tanke, att dra ur proppen och bara låta livet flöda ut ur hjärnan, men de guldkorn som kommer ut drunknar i en ström av alltför triviala livssanningar.
    En som rejält sticker av från ”unga människor på 2000-talet söker sig själva”-linjen är Albin Flinkas som gör något så otidsenligt som en hyllning till Jacques Brel. Som Flinkas själv påpekar är Brel alla scenskolepojkars favorittrubadur med sina stora känslor och teatraliska uttryck. Men att ägna en timme åt att hylla ett manligt, sedan länge avlidet, geni? På fullt allvar, mitt bland smarta ironier och queera maktdekonstruktioner? Det är lite underligt att se Albin Flinkas greppa mikrofonen och med lika stora gester som allvar dyka ned i Brels liv och verk. Det skaver en aning, men med sin uppriktigt menade charm vinner Flinkas en sorts arbetsseger.