En jättelik norsk flagga är utbredd över scenen. Det är uppdukat för Ibsenfrossa. Stockholms stadsteater och regissören Ole Anders Tandberg erbjuder närmast en ”ät så mycket du kan”-buffé av Henrik Ibsens studier i sexualitet, samvete och sökandet efter mening.
Pjäspaketet består av Rosmersholm, Byggmästare Solness och Lille Eyolf, som här spelas tillsammans som en heldagsföreställning – med samma ensemble och i samma scenografi (Erlend Birkeland).
Det är en iscensättning som ger möjlighet till en samlad blick över teman och mönster i dessa tre verk ur den norska nationaldramatikerns senare författarskap.
Det psykologiska och symboliska i pjäserna förstärks: när samma uppsättning skådespelare återkommer i olika roller i olika familjehistorier – som alla utspelar sig på det tomma fyrkantiga golvet inramat av den statiska målade kulissen av ett idylliskt fjordlandskap – blir det nästan som en utforskande lek med dockorna i barnpsykologens sandlåda. ”Hm, den här gången ställer jag Helena af Sandeberg här, och Jakob Eklund där, så får vi se vad som händer …”
Titelns ”2010” – tillsammans med Maria Gebers nutidsstiliserade kostym – antyder även en undersökning av samtidsrelevansen i verken. Ur det perspektivet känns det inte som en särskilt publikfriande öppning med Rosmersholm, det är svårt att finna fäste i textmassans religionspolitiska stöt-och-blötande som rullar emot oss över det sluttande scengolvet.
I nummer två, Byggmästare Sollness, testar Tandberg en något mer tillspetsad stil. Samuel Frölers gubbkrisande byggmästare – höjdrädd men med smak för fallossymboliska torn – och hans medarbetare är parodiskt klädda i polotröjor lika svarta som bakelitbågarna: bäddat för kärleksfars på arkitektkontoret? Här imponerar Ida Engvoll, vars kantiga och spretande spel pekar ut det absurda på ett roligt sätt som doftar tja, tysk samtidskomedi.
Belöningen för den som klarar alla timmar i salongen (jo, det går visserligen att köpa biljett till enstaka föreställningar även om man då går miste om koncepttanken) är dock den avslutande Lille Eyolf. Det är den av de tre pjäserna som har synts på svenska scener under senare år, och det blir tydligt varför.
Denna mamma-pappa-barn-tragedi får här en modern direkthet i diskussionen om identitet, kärlek, sexualitet och skuld, som kryper in under huden. Sorgen över ett förlorat barn och skilsmässosvallandet mellan Jakob Eklunds och Petronella Barkers äkta par är övertygande hisnande. Framför allt är det Barkers intressanta porträtt av den hårda och mjuka Rita – tillsammans med Åke Lundqvists förkroppsligande av barnperspektivet – som följer med mig ut från sessionen i Ibsens sandlåda.
Loading ...
