Förutom den svaga doften av kaffe från fikavagnen, finns inget som inger hemtrevnad i scenografen Lars Östberghs kala lysrörsupplysta väntrum. Utanför kvittrar fåglarna under några ovanligt heta julidagar. Och medan livet pågår sådär overkligt normalt för de allra, flesta möts några föräldrar som vakar vid sina dödssjuka barns sängar på en intensivvårdsavdelning. En skådeplats, både för kampen om liv och död och för övermäktiga ställningstaganden.
Dramatikern Mia Törnqvist har inspirerats av händelserna kring barnläkarfallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus men också gläntat på emotionella dörrar från tiden kring hennes egen babys död för tjugo år sedan. Varsamt och osentimentalt dramatiserar, regisserar och lotsar hon fram alla karaktärer med rättvist fördelad empati och förståelse.
Föräldrarnas olika strategier för att balansera den tunna tråden mellan liv och död, som blir smärtsamt tydlig när det gäller ett barn. Så biologiskt irrationellt, orättvist och svårt att förhålla sig till. Sjukhuspersonalen som knäar under besparingar och slimmade semesterscheman medan några journalister i kulisserna vittrar efter sommaren scoop.
Jessica Lidberg ger nerv åt mamman med ordningspatos och kontrollbehov som vägrar att ta in det osannolika i dotterns dödsdom. Förtvivlan riktas mot Annika Hallins doktor Barham som inte gett de avkrävda positiva svaren kring barnets prognos och som anmäls till sjukhusledningen. Läkarrollen, med omänskligt högt ställda förväntningar, egna karriärmässiga drivkrafter och begångna misstag komplicerar bilden. Det sistnämnda som underläkaren (David Lenneman) försöker undanhålla allmänheten.
Anne-Sofie Rases upprivna Agnes å sin sida betraktar sitt barn som ”kidnappat” av sjukhuset. Hennes fasa för livsuppehållande maskiner överträffar rädslan att låta barnet somna in och hon utkämpar samtidigt en äktenskaplig kamp. Maken Jakob (Shanti Roney), FN-stationerad i Sarajevo, avfärdar hennes ångest som ett I-landsproblem. Spänningen dem emellan blir till känslomässiga urladdningar i det kvalmiga rummets instängdhet.
Men medmänskligheten och förståelsen får också plats. I Thérèse Svenssons rådiga, rättrådiga och lyhörda sjuksköterska eller Christer Fants libanesiske pappa, en man med grundad gudsförtröstan som serverar sockrat te och tröstar de andra inför det oundvikliga. Fullkomligt hjärtskärande blir hans uppmuntrande över de näpna babykläder som Liedbergs mamma förträngningsmekaniskt köpt med hopp om att dottern flyttas till ett annat sjukhus.
Inför döden står man aldrig förberedd. Men när föräldraparet i slutet förenas i sin sorg uppstår något att hämta kraft och styrka ur. Ett värdesättande av livet.
Loading ...
