Man förstår att Tjechovs dramatik lockar nya generationer till egna tolkningar och alternativa iscensättningar. Tre systrar må ha sett dagens ljus för över hundra år sedan. Men insikten att vi alla kommer att glömmas bort som individer och vår tillvaro och livsstil kommer att betraktas i backspegeln — antingen med respekt eller bara framstå som löjeväckande — är odaterat existentiellt tankegods. Likaså människans otillfredsställelse, hennes fåfängliga drömmar om något större och hennes oförmåga att realisera dessa. Detta ter sig lika giltigt på ett gods i Ryssland vid förra sekelskiftet som i dagens marknadsfundamentalism.
Längtan bort från provinsiell trångsynthet, ”till Moskva, till Moskva”, där man är någon även om man är ensam, där folk är bildade och belevade, genljuder som ett mantra hos systrarna Prozorov som redan har packat sina kabinväskor. Men den stora klockan ovanför scenografen Stine Martinsens zinkgrå perrong har slagit tolv och livets tåg har redan rusat förbi. Kvar står de tre sorgset blickande bakåt och oförmögna att ta sig framåt.
Regissören Dennis Sandin använder effektivt det stilrena scenrummet som ett inbjudande tittskåp. Omgivet av publikgradänger längs de två långsidorna turas systrarna, en bror och det typiska tjechovska entouraget av familjeläkare, tjänstefolk och militärer, om att bli skärskådade i första aktens lite statiska etablering.
Nästan parodiskt suckande och klagande klamrar de sig fast vid det stora TÄNK OM. Präktiga, stoiska lärarinnan Olga (Mikaela Ramel). Minstingen Irina (Linda Kulle), en bimbo i fluffigt tyll som väntar på frälsning genom kärlek eller arbete. Mellansystern Majsa (Julia Marko-Nord), en Jeanne Moreau-liknande ’änka i svart’ som behandlas som en duktig elev av sin latinciterande make Kulygin (Aksel Morrise).
Eldsvådan i tredje aktens inledning pyr och pyser olycksbådande. Liksom skådespeleriet, som plötsligt tar fjutt, blir eldfängt och explosivt. Tiden känns mer utmätt, luften svårare att andas. Majsas avsked från Fredrik Gunnarsons förälskade major Versjinin blir både symboliskt och uppsättningens starkaste förnimmelse av känslomässig andnöd. Ett sorgset regn ackompanjerar. Som tårar inför det som aldrig kommer att bli av.
Sandin förvaltar sin Tjechov med fin känsla för ensembleregi där alla bokstavligen blir till tredimensionella karaktärer. Jonas Nyströms solljus och skugga bidrar sublimt. Men framför allt får texten, i översättning av Lars Kleberg, framträda i eldskrift. Varför lider vi så…..om man ändå visste det! Under tiden får man, liksom människorna på scenen, besvärja eländet med sprit, musik och lite krig.
Loading ...
