Efter att förundrat ha vandrat runt Liljevalchs stora salar fyllda med Lena Cronqvists uttrycksfulla gestalter – alltsomoftast hon själv – är det fint att kliva in konsthallens lilla scenrum för ett samtal om det sedda.
För Mia Törnqvists pjäs Flickorna i regi av Helena Nilsson, är just det – ett förslag på hur vi kan hitta in i det konstnärskap som Liljevalchs chef Mårten Castenfors i programtexten till utställningen beskriver som ”livs levande svensk konsthistoria”. I föreställningen bjuds också på en idé kring hur vi kan använda verken för att hitta in i oss själva.
Ja, för i Flickorna kliver Lena Cronqvists gestalter ut ur konstverken. De gör det varligt med hjälp av Eva Grytts själfulla dockor i möte med Ingalill Ellung och Kay Tinbäck Du Rées, två skådespelare som tycks lika nyfikna som jag på vad de här Cronqvist-flickorna egentligen vill med oss.
Framför en blå fond som kan bli vågfyllt hav, tavla, grönskande landskap, flickhuvuden eller fängelsegaller möts Maggan och Cillan, de vuxna systrarna, vars far just har gått bort. Det är dags att dela upp arvet. Det är nu som dockorna lill-Maggan och lill-Cillan dyker upp ur minnenas garderob. Vem av dem var egentligen favoriten, vem älskades mest av de föräldrar, som på scenen representeras av små slängiga vuxendockor, som vårdslöst bråkar, älskar och grälar om vartannat?
Ju längre systrarna traskar längs memory lane, ju mer skiljer sig deras minnen. De enda sanningar som kvarstår är att minnen är subjektiva och att föräldrarollen och hur vi hanterar den makt den medför är skrämmande stark, kraftfull och präglande. Så präglande att den följer oss även i graven.
Tunga sanningar serveras alltså, men det är trots allt en frejdig uppgörelse vi får uppleva. Föräldrarna omfamnas och klappas, men stoppas också i bur och stympas. Det är grymt och bitvis är det grymt roligt. Den som vill kan se Flickorna som en uppmaning att ta herraväldet över sina egna känslor, iscensätta eventuella trauman och för en stund låta dem kliva ur ur sina ramar.
* Läs också Nummers recension av Häst, häst, häst om surrealisten Leonora Carrington och hennes konstnärskap.
Loading ...
