Årets första premiärer på Stockholms stadsteaters lilla scen är två pjäser som båda, på visserligen mycket olika sätt, fördjupar sig i en religiös problematik. Eller rättare sagt, problematiken kring religion. Samma helg som Marius von Mayenburgs Martyrer (läs Nummers recension) är det Sverigepremiär för Svein Tindbergs Abrahams barn.
Föreställningarna delar inte bara scenrum och tematik utan också scenograf. Sven Haraldssons avskalade rum är sånär detsamma, inramat av svartmålade väggar och kraftiga lysrör i taket, men här har scengolvet försetts med en ekparkett som smälter samman med auditoriets. Det är också härifrån skådespelaren Jakob Eklund äntrar scenen med den samlade rekvisitan i famnen, en kartong som inte rymmer mycket mer än de tre heliga skrifter som utgör centrum för föreställningen.
Där Martyrer är explosiv och utagerande, är Abrahams barn betydligt mer lågmäld. Ensam på scen, iklädd sobert mörk kavaj, väver Jakob Eklund samman Svein Tindbergs pjäs med minnesbilder från sin egen uppväxt och därmed sitt eget förhållande till religion. Pjäsen förenar berättelsen om Abraham, stamfader för judendom, kristendom och islam, med iakttagelser från en resa till några av dessa tre världsreligioners heliga platser i Mellanöstern.
Till skillnad från dramatikern är Eklund inte religiös. Och det finns en stor poäng i att vi får reda på det. För det är inte texten – trots att den både är en omtumlande religionslektion och en elegant sammanflätning av privata och historiska berättelser – som gör det. Det som gör Abrahams barn till en bra föreställning är tilltalet. Jakob Eklund framför texten med en eftertänksamhet och en återhållen sorg som handlar lika mycket om honom som om oss.
Det är som att han prövar sig fram i texten, eller snarare dess tankegods. Lågmäldheten gör att små nyanser lyfts bara genom en försiktig harkling. Tillsammans med regissören Olof Hanson visar Jakob Eklund fullt förtroende för sin publik. Det är inte bara ovanligt, det är modigt.
Loading ...
