Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren? Vad läker alla sår? Detta tickande ting – klockan – som mäter detta ogripbara – tiden – som passerar är ämne för Nadja Weiss uppsättning Undertiden, där hon har bjudit in jazzgruppen Tonbruket till Elverket. Det är ett musikaliskt mycket lyckosamt besök. Med sin bas leder Dan Berglund smeksamt in oss i scenrummet utifrån foajén. Väl därinne tar Johan Lindström, Martin Hederos och Andreas Werliin vid med sina instrument i en atmosfärisk jazz som känns… ja, varför inte… tidlös.
Musiken och dess långsamt insmygande gung står helt klart på egna ben. I Tonbrukets ljudlandskap är det skönt att vara. Men musikerna har fått sällskap på scenen. Av Erik Ehn, Nina Zanjani och Mattias Silvell. Alla bär liknande mörka kostymer och scengolvet är möblerat med röda plastpåsar. På denna plats rör sig människor över tid. Här möts man, här skiljs man. Och tiden… den går.
Undertiden är en föreställning som pågår, en föreställning som skapar associationer istället för att bjuda på färdigtänkt konklusion. Ordet ”varför” upprepas gång på gång i högtalarna, som kanske från en samling rumpnissar. Nina Zanjanis och Erik Ehns koreograferade kärleksmöte ackompanjeras av upplysningen att människan bara orkar befinna sig i förälskelse i 18 minuter i sträck innan kroppen sätter stopp. Frågor som kan tyckas enkla dyker upp: ”Vad är livet?” Och svaret: Det är bara lite jättekonstigt”.
Nina Zanjani ligger på golvet och sjunger om livet till basgång och sångstämmor. Musiker och aktörer samspelar i harmoni, utom kanske när Erik Ehn greppar klarinetten och plockar fram hela sitt komiska register i en scen där han rent bokstavligen kämpar för att bli hörd.
Undertiden är en föreställning som ibland går upp i varv, emellanåt fungerar rent meditativt. Det må vara lite spretigt, men jag mår bra undertiden.