Det är två teaterrävar som under en dryg timmes tid tar Teater Brunnsgatan Fyra i besittning. Tjugofyra år har gått sedan Teater Bouffons grundare Michaela Granit och Åsa Kalmér fick sitt genombrott med DonnaMaDonna. Sedan dess har de var för sig hunnit regissera och skådespela sig igenom ett imponerande antal scener, både i Sverige och internationellt.
Nu spelar de Mad (Wo)men med betoning första ordets argsinta betydelse. Liksom i Turteaterns omdebatterade Scum-manifestet gås här till handgripligheter mot patriarkatet. Granit och Kalmér ger sig i kast med de alltför långa alfahannarna Mats Flink och Yvan Auzely, som i en lika rolig som konstfull videoprojektion överfalles, misshandlas och strippas. Iklädda deras för stora kostymer och varsin osannolik blond, långhårig peruk, drar de i sig cigaretter och whiskey i bästa Don Draper-stil. Liksom antihjälten i tv-serien Mad Men, får vi sedan följa deras moraliska snårstigar.
I takt med att snopplösheten upptäcks och machomanéren faller, degraderas de från creative directors rapandes managementfloskler, via desperat dansande döende svanar, till maskförsedda jultomtar mässandes vad som kan betraktas som föreställningens nyckelreplik: ”Finns det några snälla kvar här?”. Slutligen står de där i bjällermössor med fast anställning som hovnarrar – de enda som tillåts säga som det är utan att bli halshuggna.
Scenen, signerad Tomas Sjöstedt, är täckt av ihopknycklade papper. Fullskrivna av förkastade idéer eller brustna ideal kan tänkas. Några av dessa borde möjligtvis ha sopats under mattan. Den förvirring och vilsenhet Granit och Kalmér ger uttryck för leder inte enbart till sympati och igenkänning, utan lika mycket till en avsaknad av struktur. I en föreställning vars drivkraft är ilska hade jag önskat mig mer finslipade träffsäkerheter. I jämförelse med Scum-manifestet ter sig dessa Mad (Wo)men rätt spaka. Solanas ursinne må vara svårt att bräcka, men närmare borde vi allt kunna komma.
Loading ...
