En gång på en utvärdering, efter ett humorprojekt fyllt av konflikter mellan ensemble och producent om vad som är roligt, fick jag det hätska omdömet ”Bente Danielsson kan inte gå från A till B utan att fråga om livets mening”. Det kändes omedelbart som en komplimang.
Häromkvällen på den stora fina teatern: Enligt programmet ska detta vara komedi. Publiken skrattar snällt, ihåligt och väluppfostrat på angivet ställe. Tills höga snarkningar hörs från en herre på parkett, då börjar publiken fnissa på riktigt. Vilken oändlig skillnad. Damer med pärlhalsband och minkpälsen i garderoben blir plötsligt levande och bubblar av rebelliska fnissningar. Kungen är naken: Pjäsen är ju skittråkig, klart man somnar!
Ett riktigt skratt som får en att kikna och vika sig dubbel och känna jag klarar inte mer, det gör för ont i magen, det måste sluta vara så här kul nu – hur ofta upplever vi det på teatern? När jag skrattat så i mitt liv har det oftast varit hemma med någon av mina närmaste, och det har alltid handlat om nånting som är på randen av ravinen till galenskapen. Skrattet blir ventilen som släpper ut galenskapen ur en. Ju hårdare press, desto mer befriande.
I New York är det svårt. Svårt och hårt. Jag är rädd för att vara en töntig svensk som inte fattat livets hårdhet för att jag haft det så bra och inte varit i närheten av ett uppbyggligt och stärkande krig. Jag känner mig som den bortklemade och överbeskyddade tjejen med tjocka glasögon och det går inte an när man är kreeatiiiv, så jag har haft ett inre behov av att åka till New York och kasta av mig den stickade västen, dra upp skjortan ur byxorna och sätta på mig en tuff mössa och ropa ”–Yo! Jag har fattat allt!” Bli skarpare, mer drastisk och helt enkelt roligare på scen.
Med ett stipendium på fickan har jag har sett en hel del Stand up comedy i New York. Mellan 50 och 100 stand up-framträdanden hinner man lätt klämma in på ett par veckor. En Stand up-show där komikerna avlöser varandra kan pågå non-stop i sex timmar. Vilken vardagskväll som helst i New York är det fullsmockat med folk på comedy-klubbarna.
I Sverige verkar ståuppkomik och improvisationsteater framförallt vara medelklassens nöje och räknas nästan som ett kulturevenemang. I New York kommer publiken från alla samhällsklasser, beroende på vilka komiker som uppträder och var. Tonen är skarp och politisk, ofta också mycket allvarlig. Det är behovet av att kommunicera och förändra som styr, inte främst ansträngningen att vara rolig. Vilket naturligtvis gör det hela ännu roligare. Även om det finns en stor skillnad i stämningen i jämförelsen mellan New York och Stockholm har jag framförallt tyckt mig se en sak som är gemensam: Det är roligare med kärleksfulla komiker än med dryga. Det måste finnas ett givande element för att det ska bli riktigt komiskt, att den som skämtar på något sätt offrar sig. Hjärta är mer komiskt än hjärna. Även om en person som är dryg kan nå en viss berömmelse så skrattar publiken helt enkelt inte lika mycket som med den varme. Vara ute i riskzonen, det är roligt.
Humor mobiliserar. Partier borde så här i valtider köra ut sitt budskap helt och hållet med komedi. Humor har med intelligens att göra. Om vi skrattar åt det dumma anser vi att vi gör det med intelligensens rätt. Det finns inget bättre sätt att skapa sympati och antipati och finna en gemenskap i båda än att få folk att garva. I upplägget av skämtet serveras fakta och i punchlinen drar man brallorna av dom eller det vi är rädda för. En publik som har mycket rädsla och anspänning i sina liv skrattar lättare när orsaken till deras rädsla kläs av. Ah! Kungen är naken.
För vi skrattar inte det där skrattet som får tårarna att rinna om det inte berör nånting viktigt i vårt liv: frågan om vilka vi är och – livets mening.
Loading ...
