Någon gång runt sjuårsåldern upptäcker barnet döden. Själv vågade jag inte somna på kvällen om inte orden ”vi ses i morgon” uttalats.
I den nystartade experimentella operaperformencegruppen Freebird har medlemmarna undersökt döden från alla tänkbara vinklar och vrår. Studierna har såväl omfattat den tibetanska dödsboken som Harry Potter och dödsrelikerna.
I see dead people är indelad i två avdelningar. I den första delen improviserar sångarna och musikerna i par kring två ord (på premiärkvällen ”bårhus” och ”näsa”) och visar upp dem för åskådarna.
Trots många fina och komiska inslag i de olika improvisationerna, där särskilt mezzosopranen Ellika Ström Meijling och lutenisten Dohyo Sols sorgesång över en bortgången ger den första akten ett vackert och visuellt slut, nådde denna performancedel inte riktigt ända fram.
I den andra delen, Gertrud Steins (text) och Ned Rorems (musik) kortopera är det gravallvarliga som bortblåst. De fem sångarna är åter i sitt rätta och mer bekväma element vilket märks tydligt, det finns ett framåtdriv och en större säkerhet i deras agerande på scenen än i den första delen av kvällen.
Three sisters who are not sisters är en absurd berättelse om några uttråkade barnhemsbarn som beslutar sig för att leka mördarleken. Det mördas friskt och de döda går igen för att mördas igen. Eller så begår de självmord för att ingen finns kvar att mörda.
Regissören Helena Röhr har tagit fasta på den barnsliga leken och de komiska detaljerna som tillsammans med scenografen Annica Sandhs likgrå gungande scenografi ger mig en spöklik och njutbar upplevelse.
Freebirds första försök att flytta ut operan från de stora institutionsteatrarnas scener till de mindre och deras mod att ge sig ut på okänt vatten måste sammanfattningsvis få ett klart godkännande.
Loading ...
