För medelålders skådespelerskan Gloria (Linda Källgren) i Margareta Garpes pjäs Till Julia verkar det snart vara för sent. I nitton år har hon närt drömmen. Och nu, i väntan på telefonsamtalet från teaterchefen, om att rollen som fröken Julie i August Strindbergs drama äntligen är hennes, öppnar hon en flaska vitt för att fira. För nu när hon lärt sig att hoppa över livets fallgropar måste det vara dags.
Artonåriga dotter Julia (Jenny Antoni), vars födelse en gång hindrade Gloria från att få rollen, delar inte hennes entusiasm. Hon är i färd med att packa ner sin barndom i svarta plastsäckar för att flytta hemifrån. Julia slits mellan sin längtan att frigöra sig och rädslan att mamman som en gång försökt att ta livet av sig ska göra det igen.
Moments lilla scen är ombonat inredd av scenografen Åsa Berglund Cowburn. Pastellrosa väggar, bäddsoffa, bokhylla men också ”doften av övergivenhet”. En liten bubbla där mor och dottersymbiosen växt sig stark men som nu under ett par intensiva timmar blir spelplats för en stark uppgörelse med det förflutna. Liksom Fröken Julie svävar som en osalig ande över rummet, överskuggas allt av ännu en komplicerad mor- och dotterrelation. Varför är det bandet så oupplösligt?
Josefin Ankarberg regisserar lyhört och hittar tonträffen i allt som sägs. Antonis rörande kalviga och tonårsrebelliska sökande efter moderns bekräftande blick. Den dröjer sig oftare kvar vid den egna spegelbilden än den snart utflugna dottern. När orden inte räcker tar Julia fram gitarren och med en röst som får salongen att vibrera riktar hon sin klagosång mot mamman som avsagt sig sin viktigaste roll.
Källgren pendlar oerhört skickligt mellan euforiska fröken Julieposer och kval över sin uselhet som mamma. Vi kan inte ta parti, bara känna empati. Och luften blir inte lättare att andas när Anders Berg dundrar in som Charlie, Glorias ex, fadersfiguren som Julia aldrig glömt. Han gör en kort men lysande insats som ”det nedersta slitna trappsteget som kvinnor använder för att ta sig upp”. En fysisk manifestation av ansvarslöshet och patetiska bortförklaringar.
Pjäsen skrevs i slutet av åttiotalet men har en tidlöshet och tematik – självständighet, drömmar och förlåtelse – som knappast känns mindre relevant idag när vuxenlivet är ett abstrakt begrepp, när förväntningar på att förverkliga sina drömmar styr våra liv, och modersrollen är än mer kravfylld. Det finns inget ensammare än en mamma, säger Gloria. Och vem vill se sig som ensam?
Med momentmått mätt är detta en konventionell liten uppsättning. Men med omisskännligt signum av kvalité, ambition, humor och spelglädje. Tryfferat med husmusikern Simon Steenslands minimalistiska sound, fyndiga projektioner och ett ekonomiskt utnyttjande av scenrummet. Det behöver inte alltid vara avantgarde för att vara genialt.
Loading ...
