Hur skapar man ett dramatiskt skede i ”bara vara”-teater? Och teater som gestaltar den oändligt plågsamma process som innebär att ha vuxna känslor i en ännu inte färdigvuxen kropp? Jag vet faktiskt inte, men Unga Dramatens ensemble lyckas med konststycket. För det här är teater som bara hänger runt.
I ett gigantiskt tonårsrum med alla attiraljer som heltäckningsmattan, affischen (såklart med Robert Pattinsson från Twilight), tv-spel, myssoffa, en jättestor säng och Munchs Skriet som uppblåsbar plastskulptur, utgör den självklara rekvisitan. Här brottas, kramas, slåss och kysser fyra begynnande tonåringar varandra i olika könsöverskridande konstellationer tills snart ingen vet vem som egentligen är kär i vem.
Hamadi Khemiri (Iman) och Danilo Bejarano (Julio) som kalviga tonårskillar med skenande växtkurvor och känsloliv är den drömmande och skönlockige romantikern Sonnys (Maurits Elvingsson) motsats. Och mellan de tre, Mira (Janna Granström) som enda tjej och allas föremål för drömmar. Men för den skull ingen passiv duvunge. Tillsammans chattar de, hånglar lite, kör videobekännelser i bästa Big Brother-stil, snackar snoppar och tuttar, leker sanning och konka. Kort sagt, softar. Tills det då och då exploderar.
Trots att jag inte kan formulera vad som egentligen hände där inne på Elverket, så kommer jag på mig själv att längta tillbaka till det mörka kuddrummet, stanna kvar i känslan av längtan, åtrå och kyssar, så oskuldsfullt och samtidigt på så fullt allvar. Hjärtats beatbox är helt enkelt en föreställning, eller snarare en work in progress framarbetat av hela ensemblen, som man inte kan värja sig mot när knopparna samtidigt brister i blom där ute i den ljumma våren. Och som får introduktionen av obligatorisk sexualundervisning i Sverige 1955 att kännas ungefär lika fjärran som ris á la malta i maj.
Loading ...
