Färgfabrikens takvåning är stor, ljus och luftig med vitmålade väggar, många fönster och ett golv helt täckt av en grön fuskgräsmatta. En inbjudande miljö, som blir än mer tilltalande när solen skiner in genom de färgade glasrutorna. En miljö så lugn att jag utan svårighet kan urskilja Adam Schütts röst när han i inledningen av föreställningen, via rösten, genomför en duett med Daniel Sjökvist. Samspelet mellan de båda dansarna blir efter en stund mer fysiskt och den minimalistiska och noggrant utmejslade koreografin präglas snart av en absurt humoristisk ton.
Den cirka fyrtiofem minuter långa koreografiska sekvensen loopas och varje gång den upprepas förflyttar sig totalt nio dansare ett kvarts varv, vilket förändrar upplevelsen av koreografin för publiken, som är fri att röra sig som den vill. Efter två loopar befinner jag mig i ett behagligt tillstånd av avslappnad förutsägbarhet.
Det är då det händer…Just som Daniel Sjökvist genomför ett sittande solo snett framför mig råkar jag kasta en blick uppåt. Och får syn på en skata som går på takfönstret. Plötsligt upplever jag hur det inåtvända lyssnandet, som kännetecknar dansarens rörelser harmonierar med skatans rörelser, som om de omedvetet delar en gemensam vision. Upplevelsen fångar det O’Donnell skriver i programmet, att man aldrig exakt kan upprepa ett skeende, aldrig exakt veta vad som kommer att ske…
Utöver Sjökvist och Schütt bidrar övriga dansare, med sin skicklighet och närvaro och uppbackade av O’Donnells liveframförda ljudmix, till att göra verket så uppslukande att jag, när jag efter fyra loopar tittar på klockan, förvånat inser att tre timmar gått utan att jag ens märkt det.
Loading ...
