I väntan på demokrati

Det är kallt, oväntat kallt när vi anländer. Runt tre minusgrader utomhus i en stad vars ljudkuliss består av lika delar böneutrop från moskéerna som dundrande motorbuller från otaliga nya, vita jeepar på gatorna i en region med växtvärk. För i svallvågorna av Saddamregimen, som slutligen kollapsade 2003 – och den hänsynslösa förföljelsen av kurder, som kvästes för bara drygt tjugo år sedan – finns det också många oljemiljoner att spendera i Sulaimaniyah, irakiska Kurdistans näst största stad, som fick sin första internationella flygplats först 2005.

Exotisk deltagarteater
Kyligt är det också inomhus. Känslan accentueras av den snötäckta bergskedjan Baranan, som likt en mur omger husen där centralvärme är ett lika exotiskt begrepp som deltagarteater. Introduktionen till sistnämnda stod svenska teatergruppen Unga Klara för under den första internationella teaterfestival som på initiativ av regissören och dramaturgen Dana Marouf, bosatt i Stockholms sedan tjugo år, ägde rum i regionen den gångna veckan.

Patrik Hont och Rakel Benér i full aktion på en skola i Sulaimanyah, irakiska Kurdistan. FOTO: Ylva Lagercrantz Spindler

I ett klassrum med en medeltemperatur på uppskattningsvis tretton plusgrader framförde skådespelarna Rakel Benér och Patrik Hont den mycket uppskattade interaktiva föreställningen De jag egentligen är på en blandning av improviserad kurdiska samt engelska och svenska. Detta värmde snart upp både publik och lärare, som visade ett stort och nyfiket intresse för uppsättningens form. Efter föreställningen ville publikfrågorna inte ta slut.

Lokalbedövning
Utöver Unga Klaras föreställning – och Romeo & Juliakörens bejublade konsert i ett anrikt gammalt tehus i de äldre kvarteren av Sulaimaniyah – spelades också ett par lokala uppsättningar under festivalen. En av dem var Actors Studios blinkning till Samuel Becketts I väntan på Godot, där tre män bara ”hänger runt”, knäcker nötter, super sig fulla, försöker begå självmord och åkallar Gud i en enkel scenografi föreställande en husfasad som för tankarna både till ett fängelse och en vanlig familjevilla. Och där de tre männen är vardagligt klädda i jeans och t-shirts.

Genren drar åt komedi och satir. Men samtidigt andas den sorg, en ouppnåelig väntan på en Gud som inte svarar på dina böner i ett land där Saddam Hussein för bara drygt tjugo år sedan lät gasa ihjäl hela byar av kurder (minns Halabja 1988). Ett land där många inte kunde känna full frihet förrän för nio år sedan – när Saddam Hussein slutligen störtades – och där politisk korruption samt en svag infrastruktur än idag skapar ett oroligt samhälle för många att leva i.

Fr v: Skådespelarna Rebin Sadik och och Rowand Habre från Actors Studio i Sulaimaniyah. FOTO: Ylva Lagercrantz Spindler

Teaterns revansch
Efter föreställningen samtalar jag via tolk med skådespelarna Rowand Habre och Rebin Sadik för att höra om detta är en typiskt fördomsfull och västerländsk tolkning av dramat – eller om det också är tankar som ensemblen hade när de skrev ihop sitt manus med inspiration från såväl I väntan på Godot som en barnbok om Gud. Enligt dem båda  finns absolut de mörka undertonerna där. Inte minst saknaden efter en Gud som hör människan:
– Vi tror att det finns en Gud, men samtidigt är vi desperata. Vi väntar, vi ber och vi frågar oss: måste vi begå självmord för att det ska ske en förändring i världen?

Är pjäsen politisk?
   – Ja, visst finns det en politisk poäng i föreställningen. Som att politiker alltid ljuger. Det är många som är trötta på den korrupta politik som förs i landet.

Kan teater göra skillnad i samhället?
   – Ja, självklart. Teatern har den makten. Här var den till helt nyligen i en djup kris. Men nu har den kommit tillbaka. Folk intresserar sig på nytt, vilket jag tror beror på att man har saknat direktkontakten med skådespelarna.

Vilka är annars de största problemen i det kurdiska samhället idag?
– Det finns många. Som att vi har en regering som inte bryr sig om vare sig folket eller teater och kultur, även om skådespelare inte längre blir fängslade och bortförda mitt under en pågående föreställning. Och om oppositionspartierna inte kan göra något åt saken: hur ska vi då kunna få till en förändring?

I väntan på demokrati. Med en internationell teaterfestival har arrangörerna öppnat en dörr ut till västvärldens kulturliv, som förhoppningsvis kan tjäna som inspiration för en friare och mer nytänkande konst framöver. Men då krävs det att fler inbjudna grupper från fler länder tackar ja framöver. Och att kulturministeriet i irakiska Kurdistan, som stod bakom festivalen, är bättre förberedd. Även om det också finns en viss charm i att inte veta var och när en föreställning ska spelas förrän en knapp timme innan utsatt tid. Om ens då.