Björn Melanders iscensättning är by the book: en riktig klassikerutgåva, något förkortad men knappast förändrad. Tiden är framflyttad några decennier, så att Hjalmar Ekdals flöjt är ersatt av en grammofon, och de ofta mycket vackra kostymerna – vad annars i textilstaden – signalerar 1920-tal.
Scenbilden är snyggt arkitektonisk, och skådespelarnas positioner ofta måleriska: så påminner exempelvis uppställningen vid familjen Ekdals frukost om Nattvarden. För att undvika konversationsteaterns fallgropar – det händer ju inte så mycket rumsligt i Vildanden – har man brett på känsloutbrotten mot slutet. Effektfull bakgrundsmusik, det låter som såg, skapar kuslig ödesförväntan lite i onödan.
Den tragiska finalen blir dock märkligt stel, kanske för att den inte riktigt kan välja mellan stilisering, vilket hade varit önskvärt och i linje med föreställningens renhet för övrigt, och melodramatik. Men om Ibsentolkningen inte är överdrivet spännande – Melander håller till godo med den manligt manliga klasskampen och det dubbla fadersupproret – så finns här åtminstone några goda rolltolkningar.
Ingvar Haggren gör Werle den äldre till en riktigt pösig patriark, medan Lars G Svensson gör Gregers till en rätt samtida figur med cynisk, underspelad kyla. Problemet med Vildanden är ju ofta hur skurkaktig och obehaglig man ska göra Gregers Werle, men här råder ingen tvekan om den saken.
Frederik Nilsson gör en cool Relling, medan Eva Claar gör Gina ovanligt stram och föga moderlig. Sven Olof Jansson ger Hjalmar Ekdal drag av dandy på dekis, medan Lennart Eriksson gör den ”demoniske” Molvik till en clown i periferin.
Men mest sevärd är utan tvekan Lars-Erik Berenett som gamle Ekdal: en skön blandning av senil militär och vildvuxen skogsman. Berenetts enorma scenvana – så stor att han till och med kan tillåta sig att improvisera lite – tycks få den övriga, något uppsträckta ensemblen att slappna av. Det är härligt att se.
Loading ...
