Det här var inte bra teater, säger fjärdeklassaren framför mig till sin lärare när applåderna på Angeredsteatern har klingat av. Jag kan förstå att hon känner så. Den framgångsrika scenografen Ulla Kassius regidebut Pappersgudarna är inte direkt tillgänglig. Det beror inte bara på att föreställningen försöker tala till alla människor över tio, och i modifierad form ges för vuxenpubliken. Nej, Alexander Motturi har skrivit ett abstrakt och suggestivt manus, som inte mår bra av att iscensättas i för lågt tempo.
Är man tio år blir det att man kliar sig i huvudet efter en stund, både för att relationspusslet och alla skeenden är svåra att få ihop och för att man får myror i kroppen av att sitta stilla länge utan någon form av pedagogisk omfamning. För vuxenpubliken innebär det mest att man gäspar lite. För fast Pappersgudarna tar upp språk, makt och den fria viljan blir det hela förvånande segt.
Motturis manus andas på en gång apokalyps och grå vardag. Det är en ödesmättad bakgrund som de kompetenta skådespelarna ska utgå ifrån i sina luvjackor. Eva Rexed gör en sökande yogi-wannabe. Lite klyschigt men med soft humor. Maral Nasiri är den arga unga kvinnan och Daniel Boyacioglu hennes depressiva samlarpappa. Ove Wolf spelar en auktoritär men icke definierad ledargestalt. De fyra försöker samexistera bland allsköns bråte. En av Kassius favoritdetaljer, videoskärmen, används för att skapa både fler dimensioner av scenen och markera storebrorskultur.
Så står allt och väger, och väger. Pappan och dottern ägnar sig åt en dragkamp där hon vill göra upp existentiellt medan han vill samla hästar och slippa ansvar. Melankoli och frustration i en mix som förhöjs av Boyaciouglus komiska nerv. Han blir genast mellanstadiepublikens välförtjänta favorit. Wolfs förödande ledargestalt, som tycks samhälleligt sanktionerad, är otäck och diffus. De två kvinnliga karaktärerna har motsatta strategier gentemot honom och hans krav på ”offer”. Båda blir förödande.
Den tydligaste behållningen med Pappersgudarna är just relationerna – skildringen av det mellanmänskliga. Tar man fasta på det kan man bortse från att helheten inte fungerar så väl.
Loading ...
