Om du såg den omtalade filmen Farväl Falkenberg av Jesper Ganslandt kommer du nog ihåg en av killarna i gänget, John Axel Eriksson. Han har ett annat gäng också. Tillsammans med kompisarna Joel Keskinen och Emil Kekonius har han teatergruppen Eftermiddagsgruppen – namnet kommer av att de alla gick i just den gruppen på Stockholms Elementära Teaterskola.
På fredag är det dags för premiär av deras föreställning Feber, i regi av John och med manus fritt efter Anton Pashkus Glöd från 1977. En psykedelisk dikt eller en pjäs om hur man ska handla i trängda situationer, som utspelar sig i Kosovo på trettiotalet, av en i princip okänd författare som ändå jämförts med Franz Kafka och George Orwell.
Hur kommer det sig att ni sätter upp just den här pjäsen?
– Det har jag tänkt på en hel del. Jag har alltid intresserat mig för komplicerade och ogenomträngliga grejer. Och det här är fullständigt ogenomträngligt. Glöd kommer från en kultur som är helt annorlunda jämfört med Sverige och hur min uppväxt och mitt liv sett ut. Pjäsen är absurd och galen och jag skrattade mycket när jag läste den. Det är bland annat därför jag har valt den.
Vad tycker du att den handlar om?
– Jag har funderat mycket över vad Anton Pashkus försöker säga i texten. Det är svårt att få grepp om. Texten är underlig, ord har lagts efter varandra som på chans och ibland är det som psykedelisk poesi. Det finns inte heller så mycket information om den här mannen, han drog sig undan på femtiotalet när författare var förtryckta i Kosovo och jag tror att pjäsen i sin ursprungliga form är politisk men på ett sätt som svensk politisk teater inte är. Men i grund och botten ställer den frågan om hur man ska handla i en trängd situation: är det bättre att sitta och vänta på hjälp eller ska man försöka ordna upp det själv trots att det är livsfarligt?
Är det en svår pjäs?
– Jag har frågat mig om det egentligen var ett så smart val att ta den här pjäsen. Och jag har ingen aning om hur den kommer att tas emot! Jag kan inte heller föreställa mig min reaktion om jag skulle ha suttit i publiken.
Du kallar er på skoj för idioter i Eftermiddagsgruppen, hur idiotiska är ni?
– Jag tycker att vi är bland de större idioterna. Vi har inte något ekonomiskt stöd men ger oss ändå på en så här kostsam grej – och tar pengarna ur egen ficka. Det framstår ju som fullkomligt vansinne! Och det är omöjligt att veta om vi ens kommer att gå plus minus noll. Men det behövs människor som bara gör saker. Alla kan inte få stöd och jag kan förstå att jag inte får det.
Du har valt att byta namn på pjäsen. Varför?
– Jag tycker inte att det är speciellt långt från det ursprungliga namnet egentligen, och feber är ett centralt tema i den – att ha feber. Men jag känner inte heller att det är hans pjäs längre. Jag har nog förstört den. Anton skulle nog inte känna igen den om han såg den.
Du regidebuterar nu, blir det mer teater efter Feber?
– Jag vill göra mer teater. Efter Farväl Falkenberg som fick så mycket uppmärksamhet och blev så stor kändes det som om ribban var så högt satt att jag inte vågade hoppa. Det är först nu jag känner att jag kan hoppa igen. Och teatern är så annorlunda mot filmen. För det första är det en lång repetitionsprocess som är intressant och påfrestande, och sedan är det premiär och man står faktiskt framför människor. Film görs ju till stor del i klipprummet.
Vad sysslar du med när du inte gör film och teater?
– Jag jobbar på Stardoll som programmerare och har en lön som jag kan leva gott på. Jag har funderat på om det är en fördel eller en nackdel – det gör ju att jag kan vara mer bekväm. Just i Feber har vi tre valt att dela på kostnaderna trots att jag vet att jag har mer pengar än de andra. Men att ha ansvaret för hela föreställningen är mycket mer påfrestande än jag kunnat föreställa mig.
Loading ...
