Igår, i bilen, i Bredäng

FAVORITEN. "Okej, då sticker vi", säger Figge Norling. Och med Lena Carlsson bredvid sig i passagerarsätet inleder de föreställningen. Sticker gör vi också, bokstavligen. Begreppet bilteater är härmed introducerat. Och den får publiken att känna sig som små barn som bevittnar föräldrarnas gräl genom dörrspringan. Alla kan nog hålla med om att formen är udda - och helt fantastiskt.

Pjäsen handlar om två gamla vänner som jobbar inom hemtjänsten. Under bilfärden gräver de i sitt mörka förflutna och blickar framåt bland drömmar om villa i Mälarhöjden och jobb som tandsköterska. Walkie-talkies, ”paket” i bakluckan, blod, kyssar och tårar vävs samman i välregisserade scener med en härlig kemi mellan båda skådespelarna.
   Det hela utspelar sig i en silverfärgad bil som åker runt i Stockholm. Figge Norling och Lena Carlsson agerar i framsätet som om de vore helt ensamma i bilen och den tremanna stora publiken trängs nervöst fastspända i baksätet en halv meter bakom scenen.
   Sittande bakom skådespelarna i 90 minuter utan möjlighet att varken prata eller skruva på sig för mycket, är det så lätt att leva sig in i pjäsen att jag stundtals glömmer bort att jag är på teater och försöker hålla andan så att jag inte stör.
   Många blir säkert nervösa av att sitta på en teaterläktare som består av ett baksäte. Vissa kanske till och med skrämda och några fyllda av olust. Men de allra flesta troligen fascinerade och berörda – och ingen bör missa den upplevelsen.

Kasia Narkowicz