Om de tre senaste åren gått i dokumentärens tecken med Lars Noréns 7:3 (fångar spelar sig själva), Bengt Ohlssons Kode (mordet på John Hron) och Mattias Anderssons Dom (diskoteksbranden i Göteborg 2000) som några exempel, så kan år 2002 sägas vara en slags hybrid mellan dikt och verklighet, något man kan kalla illusionsbrottets år.
Händer genom papperstaket
På Göteborgs stadsteater börjar det redan i första scenen. Istället för att släppas in i salongen, lotsas publiken upp på scenen. Väl däruppe förförs man av en visuellt halsbrytande luftakrobatik bakom papperstak, ackompanjerad av suggestiv musik och ett vackert skuggspel i blått. För att sekunderna senare brutalt berövas sin teaterillusion. ”Ha, ha, det är inte Stormen. Vi bara skojade”, hånar Rolf Lassgård (Regissören/ Prospero) oss utifrån salongen. De kalla neonlamporna tänds och publiken motas bryskt tillbaka till sitt bås. Och så fortsätter föreställningen rakt igenom.
Scenarbetare och ljustekniker agerar på scenen spelade av skådespelare i föreställningen, Lassgård avbryter oupphörligen med nya regianvisningar och sista scenen visar sig vara en historisk blinkning till den uppsättning av Stormen som invigde teatern år 1934.
Föreställningen som aldrig börjar
Ett utländskt exempel är The City Theater and Dance Group från Johannesburg i Sydafrika som gästspelade med sin föreställning Daddy i’ve seen this piece six times before and i still don´t know why they´re hurting each other på Backa Teater under Göteborgs dans- och teaterfestival i augusti.
Hela föreställningen går i grova drag ut på att publiken väntar på att den stora koreografen Robyn Orlin ska dyka upp på scenen för att dra igång föreställningen, men hon dyker aldrig upp. Och så fortskrider scenerna som vi ska tro bara är denna väntan och där – återigen – ljustekniker och annat löst scenfolk spelas av de ”riktiga” dansarna. Om du hänger med!
Från scen till scen
Och så går man och ser Suzanne Ostens hyllade föreställning Det allra viktigaste på Unga Klara. Och blir genast superförförd. Njutningsfullt sjunker man in i scenografen Sören Brunes illusoriska värld av dekadent sekelskiftesstämning à la Paris med röd plyschsammet, spågumma och kristallkula på bordet. Men, så igen; ”Pang Smack, Ha ha, vi bara skojade. Det är egentligen den här scenen vi tänkte spela”. Och raskt dras den trötta torsdagspubliken upp ur sina mjuka säten för att istället lotsas in i en helt annan salong, en rå, kallt upplyst repetitionssal bokstavligen bakom kulisserna. Där får vi sitta av andra akten på stenhårda stolar för att sedan åter lotsas tillbaka till den första scenen som nu ser helt annorlunda ut. Om du hänger med!
Flexibelt manus
Inte ens barnen går fria. I Morgan Allings stora familjeföreställning på Dramaten, En magisk jul, bryts illusionen på ett mer – för barnpjäser – traditionellt sätt. En ständig dialog pågår med publiken som tillfrågas om det mesta och får vara med och påverka utgången i diverse scener. ”Ska han öppna paketet?” ”Neeej”, ropar barnen. Och så blir det inte så. Ett annat barn bjuds upp på scenen för att delta i föreställningen (samma grepp som Alling använder sig av i rollen som Mercutio i Romeo och Julia på Dramatens Elverket). För att inte tala om den mest etablerade illusionen av dem alla, tomten. Illusion eller verklighet? två versioner existerar på scenen samtidigt.
Om man ska försöka placera denna trendspaning i ett större sammanhang, så skulle man kunna påstå att detta är teaterns sätt att sudda ut det som dokusåporna på tv redan har gjort i många år nu; gränsen mellan scen och salong, illusion och verklighet. Allt är en enda stor orgie i interaktivitet blandat med 70-talets ambitioner att sammangjuta skådespelare och publik till en enda härlig helhet. Vem är aktör och vem är åskådare i livets rävspel? En logisk utveckling av dokumentärteaterns era, tycker Nummerspanarna.
Loading ...
