Illustrerad klassiker med sång

Det börjar löftesrikt med att scenen badar i kycklinggult ljus. En stressad kanin springer runt i sicksack, rädd att komma för sent. Skådespelare med stora stiliserade trädgårdsattribut avtecknar sig som svarta siluetter mot det gula.

Så dras ett tyg undan och scenen blir naken. Alice, spelad av Alexandra Zetterberg Ehn, iförd en förfulande rödhårig peruk, har så tråkigt att hon nästan stryper sig. Hennes syster (Anna Andersson) är nöjd med att läsa en bok och kan inte se kaninen. Men det kan Alice. Hon följer efter den och trillar ner i kaninhålet samtidigt som hon sjunger ”Jag faller” och låter lite som Lotte Lenya. Systern påpekar att det som händer är omöjligt och att kaniner inte kan prata. Budskapet är tydligt – systern är fantasilös och tråkig, medan Alice är utrustad med riklig fantasi.

I underlandet finns Martin Pareto som Johnny Depp-inspirerad hattmakare. Lockande farlig sjunger han ”Drick mej, ät mej” och Alice krymper först, sedan växer hon i storlek. Senare dyker Pareto upp som knarkande kålmask i föreställningens roligaste scen. Också Aja Rodas och Anna Andersson får in fullträffar som hertiginnan respektive barnet.

Mellan spelscenerna förekommer hysteriska ensemblescener med ett tiotal skådespelare på scenen. De viftar med olika attribut och pressar rösterna uppåt så att texten inte hörs. Den tablåartade dramaturgin skapar en känsla av illustrerad klassiker. Med hjälp av denna dekonstruktion vill dramatikern Roland Schimmelpfennig förmodligen visa att alla sammanhang har upphört att existera, men upplevelsen, i alla fall i Michael Cockes regi, blir splittrad och osammanhängande.

De sega scenväxlingarna bidrar till att splittra upplevelsen. Möjligen är det som en estetisk poäng, men intrycket blir att scenbytena är orepeterade. På slutet blir det mer traditionellt, när Anna Andersson kommer in som en maffig Smärtans drottning och hotar med att avrätta krabbor, Alice med flera. Det gör hon nu inte, i stället sjunger hon ”Jag härskar i smärtans rike”. Också i scenografin har trycket ökats med en spelplats uppdelad av höga pelare, där musikerna tagit plats i mellanrummen.

Syftet med föreställningen är, enligt programtexterna, att berätta om ”en resa in i vuxenvärlden” men det är svårt att se att den resan gestaltas. Även om det, när Alice är tillbaka i verkligheten igen, levereras några repliker i stil med att ”Låt världen rämna, ditt underland ligger i ditt huvud” och ”Blunda, allt är möjligt, allt kan förvandlas, allt börjar i ditt huvud”.