Dramatikern Cristina Gottfridsson är arg på förhållandena i sin hemstad. Arg på bristen på solidaritet. Arg på socialdarwinismen i alliansens utanförskapspolitik. För att lufta sin vrede har Gottfridsson skrivit en kollektivpjäs. Manuset följer några berättelsetrådar in i en serie situationer, vars dramatiska grundkonflikt ställer medelklass mot utanförskapsklass.
Medelklassen tränar, bantar, ondgör sig över tiggare, belånar sina bostadsrätter och oroar sig för katastrofer så till den grad att de går kurser i survivalism. Utanförskapsklassen representeras av en pundare i ständig penningknipa (Erik Olsson). Vidare en brukare i den psykiatriska öppenvården (Anette Bjärlestam), som skriker ut sin ångest i obscena tirader. En dement man i rullstol (Lars-Göran Ragnarsson), och så föreställningens röda tråd, baserad på verkliga händelser: en fjortonårig förståndshandikappad flicka (Cecilia Lindqvist) som säljs av en några år äldre, förhärdad tonårstjej (Hanna Normann).
Åklagaren i det verkliga kopplerifallet har skrivit i programbladet, en text som understryker det sympatiska i Gottfridssons drama: att socialsekreterare, hemtjänstassistenter och poliser gör vad de kan av vanlig medmänsklig hygglighet, trots att samhällsstrukturen inte är på de svagastes sida.
Regissören Anette Norberg hanterar all denna samhälleliga ilska och allvar med säkert handlag; skapar en rytmisk dramaturgi genom alla enskilda scener. Texten hade behövt koncentreras. Att Gottfridsson blandar in antisemitismen i Malmö – synagogan sprängs med en stor jävla smäll – känns omotiverat. Att den psykiskt sjuka kvinnan är sexualiserad känns som gammal unken 1800-talsfantasi: ångestdrabbade kvinnor i öppenvården behöver verkligen inte schablonen att göras till sexfixerade gapiga hysterikor.
Ensemblespelet är mestadels mycket gott. Framför allt Erik Olsson, Hanna Normann och ständigt lika välspelande Cecilia Lindqvist utmärker sig för en rad snabba och sömlösa rollbyten.
Loading ...
