Den inbillade sjuke blev Molières sista pjäs. Tolkad som satirisk allegori över Solkungen Ludvig XIV:s Frankrike såväl som läkarvetenskapligt och religiöst geschäft. Men också ett mytomspunnet självporträtt av en döende dramatiker som trotsade ordinationer. Molière, mitt i livet, kollapsar 1673 effektfullt på scenen under föreställningen där han själv spelar huvudrollen som den hypokondriske Argan och dör några timmar senare.
Moments Andreas Boonstra har med sedvanlig hovsam vanvördighet inför klassikerna återupplivat den gamle gisslaren för att undersöka relevansen i hans ofta spelade komedi. Är den ens rolig? Med utgångspunkt i Anders Bodegårds översättning, Den inbillningssjuke funderar han över hur vi i ett allt apotekstätare Sverige ändå bara verkar må sämre. Kan vi se paralleller mellan sextonhundratalets fokus på kroppsvätskornas balans och läkarvetenskapens makt över människor, och vår tids tilltro till healingcharlataner online, kosttillskott och antidepressiva serotininhämmare? Dåtidens latin, dagens googlande efter tjusigt klingande diagnoser.
Approachen känns som brukligt lika lagom momentavspänt som seriöst och intelligent undersökande. Den av Boonstra omarbetade texten med strykningar syns projicerad både på väggen och effektfullt i skådespelarnas ansikten. Föreställningen leker med metanivåer, redogörande för pjäsens bästa scener med teater i teatern. Det fikas, tjafsas om roller och görs långa utläggningar om diffusa symtom. Självkommenterande och reflekterande. Över Molière, kring uppsättningen självt, teaterkonventioner i allmänhet, men också kring ett allt mer inbillningssjukt samhälle i spåren av privatiseringar i synnerhet.
Molières könsstereotypa persongalleri, med ett förälskat par, elak far, hycklande fru och klurigt tjänstefolk, inbjuder till omkullkastande. Därför vänder man på steken och Argan spelas briljant — skör, gnällig och självcentrerad, av Linda Källgren. Ludde Hagberg gör både kammarjungfrun Toinette, egyptiern utklädd till moren och fejkdoktor med samma coolhet och fysiska utspel. Jenny Antoni gör bland mycket annat en obetalbar läkarson Diafoirus i mask med gubbslemmigt kroppsspråk. Medan Anders Berg framkallar kvällens skrattkramper. Både som det läspande våpet Angélique och dennes ”tyschkbrytande” skenheliga mor Béline.
På Moment vågar man vara intern och självbespeglande. Värna sin stampublik (särintressen!) och samtidigt inbjuda oinvigda med sin befriat okonventionella hemmasnickrade estetik. Här möter frigolit, bildspel och masker — pottor nattmössor och peruker. Simon Steenslands atonala svajarmsgitarrer bryts mot ’la menuette de la Reine’.
I det som verkar improviserat nonsens lyser hängivenheten till teatern och vad man kan ha den till. Som när texten lyder att en person ska säga ”Jag älskar dig” hundrafalt, och då verkligen låta hen säga det hundra gånger. Det är både galet, kul och poetiskt. Kände man sig hängig innan, lämnar man salongen själsligen kurerad. Smittande på ett bra sätt.
Loading ...
