Det börjar med en prolog i foajén, en parodiskt allvarstyngd uppräkning av allsköns dödsgestaltningar. Sedan får publiken defilera förbi en kista höljd i kolsyrerök där Lotta Melin ligger på lit de parade, och lägga ner en vit nejlika.
Men liket lever, och när hon via en tv-monitor börjar tala inifrån kistan fortsätter det parodiska anslaget: ”Jag känner mig aldrig så levande som när jag spelar död.” Ingenstans är teatern så långt från liv och verklighet som när den gestaltar döden. Det är mimesis avslöjat: ”det som är på låtsas är mer på riktigt än det som är på riktigt.” Samtidigt skuttar Johan Forsman omkring med aplika rörelser och arrangerar blommor.
Vita liljor på svarta tiljor, som de saligas ängder. Att spela död med inlevelse är förstås både språkligt och begreppsligt en komisk paradox, som Melin drar ut den fulla poängen av. Texten är full av klichéer om naturalistiskt skådespeleri: att göra sig kvitt sitt ego för att gå in i en roll. Det är förstås den stora Sarah Bernhardt och hennes på sin tid så hyllade dödsspelande som utgör parodins direkta angreppsföremål. Men egentligen handlar det som sagt om att göra den psykologiska realismens anspråk fåniga.
Som en markering av hur levande den döda i själva verket är pulserar hennes hjärtslag med en röd ljusdiod under klänningen. En serie parodiska rörelsemönster blir med ljuseffekter som en scen ur bröderna Lumières tidigaste filmer.
I en annan sekvens spelar Melin/Bernhardt upp några dramatiska och våldsamma dödsscener: som en lady Macbeth i kubik. Marionettdockor hängs, Forsman talar om skådespelarens inre, kroppsliga sanning – hur många dödar har inte skådespelaren dött under en lång karriär – medan Melin grimaserar likt antika teatermasker.
Forsman deklamerar texten till Fame – låttexten alltså – som en högtidlig dikt. Den påstådda underkastelsen under rollens krav döljer i själva verket drömmen om divastatus, och känsloinlevelse är i själva verket melodramatik.
Alltsammans slutar med en snöstorm av braskande effekter, till en dramatiskt känslosam musikkakofoni. In bed with Sarah, som är en fristående fortsättning på Melins Behind beyond, blir till ett sardoniskt smil mot teaterkonstens alla pretentioner. Det är både snyggt och kul.
Loading ...
