Jag är hemskt ledsen, men jag skrattar inte åt Den inbillningssjuke på Göteborgs stadsteater. Jag vill så gärna, men mer än lite fniss blir det inte – varken när de unga tu sjunger falska skalor eller när världens charmigaste Sven-Åke Gustavsson drag igång sin tacksamma biroll. Visst blir det trevligt, men trevligt lär knappast ha varit vad regissören Åsa Kalmér siktade på när hon tog sig an Molière för ett antal månader sedan.
Detta satiriska, fullkomligt galna verk har ju så mycket större potential. Helst vill man ha lätt kramp i magmusklerna och existentiella bryderier i huvudet när ridån går ner.
Men nu är det bäst att dra i bromsen, innan det här börjar låta som en totalsågning. För även om jag saknar det där hejdlöst roliga flytet som en Molièrepjäs behöver, så ser jag kvaliteter hos stadsteaterns hypokondriker. De återkommande och koreograferade pariterna som kontrasterar mot textmassorna är till exempel effektiva som illustration av skeenden och känslor. Och givetvis de enskilda insatserna.
En ironiskt nog superslimmad Fredrik Gunnarsson gör sin Argan med en rastlöshet så kliande att man själv börjar vrida sig i stolen. Emelie Jonsson är en underbar komedienne som toppar sina repliker med en väldigt lyckad frankofon intonation och en oemotståndlig glimt i ögat. Carina Boberg är obetalbar som hennes smågaggiga, storpilska styvmor.
I programbladet konstateras att Molière skriver tidslös satir och ställer alla tiders läkare vid skampålen och scenografin markerar aktualitet med bland annat tvättmaskiner och en vägg av läkemedelsförpackningar. Jag har svårt att se släktskapet mellan åderlåtning och cellgiftsbehandling, men väl till ”alternativmedicinska” påhitt som spikmattor, tarmsköljning och ljusterapi. Något att meditera kring innan man köper antioxidanter på nätet igen.
Sammanfattningsvis måste jag ändå beskriva Den inbillningssjuke som en småkul snedträff. Jag hade enkelt uttryckt väntat mig lite mer av begåvade Åsa Kalmér och hennes kompetenta ensemble.
Loading ...
