Peter Weiss ofullbordade Inferno, som utgår från Inferno-avsnittet i Dantes Den Gudomliga komedin men som aldrig når fram till något himmelrike, är en ganska krävande text. Innehållet är lika högaktuellt i vår politiskt oroliga samtid som det var för Weiss. Inbakade i Danteparafrasernas verser finns idéer om såväl samhällets som teaterns vansinne: Kommersialismen, egoismen, frosseriet och förtrycket är helvetet på jorden och endast dikten kan rädda människan. Ungefär.
Naturligtvis en inbjudande utmaning för en dödsföraktande regissör som Nils Poletti
I en förhandsintervju för TT Spektra säger Poletti att man varken behöver känna till Weiss eller Dante för att ha behållning av hans uppsättning.
Jag är av motsatt åsikt. Utan förkunskaper är det svårt att få grepp om vad det egentligen handlar om här. De tecken och ledtrådar som finns kryllar något djävulskt i denna scenografiska snabbmatsrestaurang med fyndiga helvetesmenyer som Satan’s pounder och shoppingkassar märkta Pape Satán. Men man blir snabbt trött på att det röriga och skräniga skymmer texten och av alla ursprungsmetaforer och nytillkomna referenser blir det mest en blurrig svårtydd teatergegga.
Många scener är dock underhållande, det måste man tillstå. Så när jag exempelvis beskriver Danilo Bejarano som en komedienn med rätta bettet är det absolut avsett som beröm för hans bedårande Beatrice med burlesk tandprotes. Vad hans roll som Varginnan betyder för historien är däremot mindre uppenbart. Om man inte läst på innan förstås.
Thérèse Brunnanders Vergilius, ledsagaren, är precis det lugna undantag och den stadiga poetiska fixpunkt man behöver i detta kaos. Men individuella insatser kan inte rädda en hel uppsättning och jag hade verkligen önskat att det lämnats mer utrymme för eftertanke och att regissören ägnat sig åt mer självkritik.
Nils Polettis regi uppehåller sig nu mest vid den egna konceptidén, verkar helst vilja förmedla den infernaliska känslan från Weiss och lämnar i och med detta inte bara texten utan också flera av sina figurer i sticket. Visst är det ett härligt frosseri i referensspäckad stökdesign, med Weissmässiga, larmande musikclowner och lekfullt skräckinjagande monster: applåder till kostym- och maskskaparna!
Vi har blod, chokladglasslavemang och ringlande tarmar. Som ouvertyr tjänar AC/DC:s Highway to hell och såna inslag kan man i princip aldrig få för mycket av på Dramaten – så vi fattar vartåt det barkar, och det svänger ordentligt på vägen dit, men alla aktörer verkar inte vara riktigt förankrade i helvetestablåerna.
Nog för att Dante ska vara vilse i fiktionen, fast nu känns han också sceniskt bortkommen. Hamadi Khemiri har absolut den rätta nerven och utstrålningen för huvudrollen, men får dessvärre ett metalager för mycket att jobba med och för otydlig textorientering.
I mina ögon är detta en iscensättning av en scenkonstnärlig idé snarare än en vilja att nå en ung publik med ett viktigt budskap. Så med tanke på den på förhand uttalade ambitionen att göra politisk teater kan resultatet tyvärr bäst jämföras med en polsk riksdag.
Loading ...
