Ju äldre jag blir och ju mer jag är med om, desto mer sällan tycker jag mig uppleva något radikalt nytt och annorlunda. Därför framhåller jag allt ivrigare originaliteten som ett egenvärde. Men det finns andra kvaliteter. Dock inte här.
Saralunden må vara en etablerad performanceartist och arrangerande Lilith Performance Studio ett spännande forum för den sortens uttryck. Icke desto mindre: Det här låter för djävligt, det är enformigt, långtråkigt och konstigt på ett frånstötande jag-skiter-i-vilket-sätt.
Artisten sitter och knäpper förstrött på en överdrivet förstärkt, stålsträngad akustisk gitarr, medan publiken släntrar in i det stora tältet på Mölleplatsen. Hon har en flaska brännvin och tre nubbeglas framför sig och en jätteförstärkare bredvid, mitt på den stora och i övrigt tomma scenen. Det skrapar och sprakar så det gör ont i öronen. På utsatt starttid börjar hon sjunga också. Sorgsna låtar.
Hennes ord är omöjliga att uppfatta, hon sjunger genom den maximalt uppskruvade gitarrförstärkaren. Inte heller det sparsamma mellansnacket går fram men då och då tycks hon skrocka till, förtjust över att publiken faktiskt sitter kvar och snällt applåderar mellan de starkt missljudande sångerna.
Jag som sätter mig i en av de första raderna för att se bra prövar först med att hålla för öronen, innan jag flyttar längre bak – och till sist går där ifrån helt och hållet. Jag inser att det är meningen att publiken ska lämna in, det måste helt enkelt ingå i idén. Och då, efter tre kvart av den utannonserade timmen, är jag ändå en av dem som stannat längst.
I programmet står att det ”handlar om kommunikation och om förståelse, om när vi människor lyckas och inte lyckas nå varandra. Det kan vara svårt att vara människa och nå ut till andra”.
Åh, fan.
Loading ...
