Vi vet hur det slutar: Nora lämnar sin familj. Vad vi inte visste var hur det skulle börja: regissören lämnar sin ensemble. Konstnärliga meningsskiljaktigheter i ett drama om äktenskapliga meningsskiljaktigheter.
Möjligen är Dramatens Ett dockhem en uppsättning som man gör bäst i att se en bit in i spelperioden eftersom skådespelarna själva ledda av Benoît Malmberg har slutfört den (i stället för Kjersti Horn) på endast några dagar.
Men det där vet vi egentligen ingenting om: eventuella konstnärliga revor i spelet är uppenbarligen lika flinkt hopsydda som de trasiga sömmarna i Noras kjol som fru Linde (Thérèse Brunnander) lagar. Där bakom böljar det dock en del mellan spelstilarna, kanske kan det spela ihop sig med tiden.
Jan Lundbergs scenrum är en ljus och minimalistiskt kub, men med ena spetsen riktad mot publiken och en oroande lutning som hotar att tippa hela dockhemmet ner i våra knän. Det är också en lätt och avskalad version vi ser av Henrik Ibsens skandalmoraldebatt från 1879, men som verkar vilja kila in sig i dagens samlevnadsdebatt om än mest uttalat genom exempelvis citaten i programmet ur Maria Svelands och Katarina Wennstams antologi Happy happy. En bok om skilsmässa.
Och visst ser Julia Dufvenius rena, rosiga Nora nog ut att kunna baka cupcakes och mammablogga, även om vi ska vara tacksamma för att hon inte gör det på scen (nej det är inte den typen av modernisering). En demonisk Erik Ehn förstärker fysiskt Torvalds kontrollbehov och verbala härskartekniker, ett outtalad våldshot lurar mörkt i hans rörelser. Kroppsligheten betonas överlag, särskilt i triangeldramat mellan makarna och kärlekskranke doktor Rank (man både skrattar och ryser åt en gubbdreglande Hannes Meidal) där alla sexuellt laddade symboler utnyttjas till max, cigarrer såväl som silkesstrumpor.
Det stora problemet med uppsättningen är att den inte hinner bygga upp ordentligt för peripetin och slutet. Vi vet att något inne den lilla dockan börjar växa och gör henne för stor för att få plats i sitt hem, men vi ser det inte ske på scenen. Det blir något snöpligt och oförlöst över upplösningen och det känns som om vi precis som Nora går miste om det där vidunderliga.
Läs Nummers notis om de konstnärliga meningsskiljaktligheterna inför premiären här.
Loading ...
