Bra mycket roligare än matchen Danmark–Sverige var det på Örebro Teater i lördags. Där fanns inga felpassningar och tvivelaktiga avblåsningar.
Istället ett gäng fullständigt galna clowner – alla med näsor i varierande storlek och nästäpperöst – som med bravur tog sig an Edmond Rostands versepos om den fule och näsligt abnorme Cyrano de Bergerac som älskar den vackra Roxane, blir spökskrivare till hennes ordfattige friare och slutligen ändar sitt liv i hennes armar.
Redan i våras gick ryktet om vad som var på gång – en commedia dell’arte-föreställning av nämnda pjäs – så nyfikenheten är minst sagt triggad när ridån går upp. Men inte hade jag väntat mig denna mix av dåtid, samtid och stundens improviserade och associativa historieflöde.
Ju längre kvällen lider desto vansinnigare vändningar och påfund. Dagsaktualiteter som Barack Obamas fredspris skaldas in i dialogen och fotbollsmatchen finns med den också. Sanslöst roligt är det strax före slutscenen då Le Bret (Linda Lönnerfeldt) beskriver hur hon lyfter den döende Cyrano till sitt rum och hur han plötsligt är ett spädbarn som kan matas med bananpizza. Om man mosar den.
Ensemblen lovar att ingen föreställning blir den andra lik: det är interaktion med publiken som gäller. Vilket det försenade paret, och mannen som behöver lämna salongen tillfälligt, blir varse. Skådespelarna hugger direkt och replikerna går sin egen väg. Inte alltid medhårs men aldrig under bältet.
Och jag som älskar ridåer får mitt lystmäte tillgodosett. Här finns både purpurröda gardindraperade i sammet och innovativa lapptäcksvarianter som används att kika ut och in genom, och vid ett tillfälle gör Cyrano en dramatisk sorti genom en ridåliknande fond som läckert böljande far iväg.
Alla skådespelare bottnar fint i rollerna men jag måste ändå framhålla Malin Bergs (Roxane) charmerande uttryck och kroppshållning och Claes Åströms (Cyrano) kraftfulla energi och kvicka replikduellerande.
Loading ...
