Ingen mångfald i mångkulturdebatten

Göran Lidbrink från Teater tre inledde kvällen med några ganska provocerande funderingar kring om staten kanske skjuter hela rättviseprojektet i sank genom att så tydligt utskilja ”dom” genom ett mångkulturår. Mångkulturårets samordnare Yvonne Rock var på plats och kunde tryggt tillbakalutat fånga alla bollar och kasta tillbaka dem med visst schvung. Det märks att hon har hört alla argument emot många, många gånger. Sådana här diskussioner har en tendens att tugga runt i samma gamla spår.
   Aftonbladets teaterkritiker Claes Wahlin som troligen var ditbjuden som månkulturmotståndare, höll en låg profil, –frågade sig varför det är så mycket fokus på just teatern men hade inga invändningar mot projektet som sådant.
   Alla, även publiken, verkade rörande överens om att teatern alltid påverkats av politiken och att idén om en fri konstnärlighet är en romantisk myt. Så vad nytt sades?

Kanske inte revolutionerande men välgörande skarp och nyanserad var etnologen Oscar Pripp som skrivit den utredning som legat till grund för Mångkulturåret. Han sa smarta saker som att: ”Varje gång vi pratar om mångkultur definierar vi vår egen svenskhet” och berättade att kultursektorn ligger i botten av alla verksamheter när det gäller att ta in flera etniska perspektiv. Han sa också att: ”Kulturen präglas av en tredje världen humanism, en syn på förorten som halt och lytt och i behov av att upplysas.” Kulturarbetare är till bekännelsen alla fina och toleranta, men när någon med annat ursprung än västeuropeiskt knackar på så blir de rädda.
   Oscar Pripp hade också väldigt klara och koncisa svar på frågor om värdet eller risken med att peka ut vissa grupper: så länge man inte kommit någon vart med sitt arbete för större jämlikhet måste man peka ut. När man har förändrat sina maktstrukturer är det läge att bara låta konsten tala. Och, slog han fast, inget händer av sig självt.
   Just den intelligenta och nyanserade analysen av vad som är vad när man snackar mångkultur, den kunskapen och den glittrande nyfikenheten inför allt spännande som kan hända, är vad som saknats i debatten. Både skeptiker och förespråkare tenderar att slarva både med begrepp och slutsatser. Det blir lätt klapp på huvudet, eller tjuvnyp, mot de grupper som teatern glömt att bjuda in.