Äktenskapet mellan Kerstin (Petronella Barker) och Knut (Gerhard Hoberstorfer) i August Strindbergs Leka med elden är en Dödsdansen light. Dramat skrevs också 1892, cirka åtta år före den tröstlösa berättelsen om makarna Edgar och Alice. Och om Dödsdansen oftast spelas i mörka klaustrofobiska miljöer – jag minns särskilt Richard Günthers uppsättning på Stadsteaterns lilla scen med Sten Ljunggren och Claire Wikholm isolerade i ett dunkelt torn med tjocka murar – så är Lars Östberghs scenbild till Leka med elden på Klarascenen den rakt motsatta. Ett ljust och fräscht sommarhem med såpade golvplankor, vackert morgonljus och bris i de skira gardinerna.
I detta skärgårdsnöje lever det unga paret Knut och Kerstin som känslans dagdrivare, ständigt bevakade av Knuts föräldrar (Niklas Falk och Yvonne Lombard) och kusinen Adele, en ovanligt kavat Josefin Ljungman. Hon äntrar scenen på bestämda klackar och är en av gnistorna i det fluffiga relationsdrama som spelas upp.
Men det är förstås vännen Alex (Johannes Bah Kuhnke) som är den riktiga braständaren. Med hans rättrådiga intåg väcks både habegär och liderlighet till liv. Kerstin, som i och med Barkers norska brytning får Strindberg att låta Ibsen, låter leken undan för undan övergå i passion när hon lockar Alex att bekänna sin kärlek. Hoberstorfers med syrligheter spritsade Knut sammanfattar sammanbitet situationen för att slippa förödmjukelse, men framstår inte som någon riktig vinnare då familjeidyllen ska anses återställd i slutscenen.
Leka med elden är skriven utifrån Strindbergs egna upplevelser i och med skilsmässan från Siri von Essen samt umgänget med makarna Thegerström på Dalarö och är en välskriven bagatell med troligtvis uppenbara beröringspunkter i de flesta familjer. Men så vidare värst hett i brasan blir det aldrig i Sofia Jupithers luftigt regisserade uppsättning, där replikerna flyktigt blåser bort i brisen i stället för att stranda i sommarvillan. Anslaget är lika lätt som det Schubert-scherzo som ramar in stycket. Så försvinner också avtrycken av föreställningen i samma stund som applådtacken tar vid.