Kultur och pengar är två begrepp som sällan brukar leva i lycklig förening. Därför förväntar jag mig att få höra en eller annan visa om brister i kassakistan då jag slår mig ned i teaterdammet och bjuds kaffe och kaka ur plastask. Förväntningarna kommer på skam. Eskilstuna ligger som bekant i gnällbältet men några högljudda klagomål serverar inte ordföranden Bo Lundkvist, teaterkonsulenten Marjut Näykki, kanslisten Monika Fahlén och ungdomsarrangören Anna Gustafsson.
Delvis beror det förstås på att Eskilstuna kommun vet att satsa på teatern. Drygt 620 000 kronor fick föreningen i anslag förra året och var därigenom, tillsammans med orkesterföreningen, den organisation som erhöll mest kommunala bidrag på kultursidan.
Med detta förtroende har teaterföreningen råd med visioner om hur de ska locka än fler sörmlänningar att se kvalitativ teater. Och hur man ska göra för att inte skrämma bort någon.
– Vi kan inte visa Norén för någon som aldrig har gått på teater förut, säger Marjut Näykki. Däremot kanske en uppsättning som streetdanceföreställningen Mindgames passar för att locka en ny publik.
Bredden viktig
I Eskilstuna är det en elva man och kvinnor stark styrelse som, efter utbudsdagar och sättningskonferenser, beslutar om vad som ska dukas upp på repertoarens smörgåsbord. Ett brett spelprogram är en av föreningens viktigaste målsättningar. Huvudsakligen bjuds på Riksteaterproduktioner, även om det står föreningen fritt att köpa in föreställningar från annat håll.
– Riksteatern har ju ett kvalitetsmärke på det mesta de gör, säger Bo Lundkvist.
– I markarbetet är det dessutom väldigt smidigt, rena gräddfilen att arrangera Riksteaterproduktioner, fortsätter Marjut Näykki. Vi får allt material. Att köpa in andra arrangemang kräver betydligt mer jobb.
I Eskilstuna bor ungefär 90 000 invånare. Teaterföreningen har åttiotalet enskilda medlemmar, de flesta medelålders kvinnor enligt en marknadsanalys gjord på Mälardalens högskola våren 2002.
– Men i publiken har det skett en föryngring på senare år, berättar Marjut Näykki. Det är en medveten satsning från vår sida. Vi införde till exempel ett studerandepris på 90 kronor, efter att jag hade pratat med ungdomar som sa att de skulle gå oftare på teater om det kostade under hundralappen.
Föreningen satsar också alltmer på för- och efterarbete. Marjut Näykki är själv dramapedagog och leder ofta diskussioner i skolklasser.
– Många är väldigt ovana vid teater och de behöver lära sig mer om teaterns koder, berättar hon. Vi pratar därför om teatern som konstform och vad den kan sätta igång hos en själv.
Skådespelarträffar före eller efter teaterbesöket är också ett sätt att förhöja upplevelsen för den teaterovane.
– Där märker vi en väldig generositet hos många skådespelare, berättar Bo Lundkvist. De vill gärna komma ut och träffa sin publik, om de bara har tid och möjlighet.
Inga kändisar
Men trots nämnda satsningar tycks teaterföreningen leva ett ganska anonymt liv. Rapporten från högskolan visar att av 100 tillfrågade teaterbesökare kände endast 29 till föreningens existens. Även från kommunens sida slarvas det ibland med begreppen.
– Det flesta av våra föreställningar spelas visserligen här på Stadsteatern, men jag blir lite gramse när jag ser formuleringar som ”Eskilstuna teater ger….”, säger Bo Lundkvist.
– Vår ambition är att inte vara synonyma med teaterhuset, fortsätter han. Till exempel har vi haft teatercaféer i ABF-huset. Där har vi bland annat samarbetat med Stockholms stadsteaters soppteater i flera år. För den typen av intima föreställningar blir teaterhuset lite stort. Vi undersöker också möjligheten att spela i någon av stadens många industrilokaler.
Bo Lundkvist är den förste att erkänna att kontakten med föreningsmedlemmarna inte alltid är den bästa.
– Ibland vet vi inte om att de har varit medlemmar förrän vi får listor på att de har gått ur föreningen.
Med detta i åtanke planerar föreningen att satsa på kontinuerliga medlemsträffar. Det kan handla om skådespelarmöten, erbjudanden om genrepsbiljetter eller annat som ger guldkant. Längst upp i teaterhuset har man också inrättat en liten vinvind, där medlemmar och specialinbjudna kan mingla med ett glas vin och något gott i anslutning till en föreställning.
För de unga
Förhoppningen är att detta minglande, liksom föreställningarna i stort, ska locka såväl unga som gamla. Men än så länge har ungdomspubliken inte på allvar hittat till teatern i Eskilstuna. Därför ser Bo Lundkvist en viktig uppgift för den unga arrangörssektionen Publik, som har funnits sedan i våras.
Sektionen arbetar lite annorlunda än teaterföreningen i stort, mer på känsla och lust och utan krav på att presentera ett rikligt program varje säsong. Deras arrangemang har hittills uteslutande förlagts på alternativa scener.
– Vi lockar kanske inte de stora massorna eftersom ungdomarna här i stan inte riktigt har vanan att gå på teater, men det känns som att det vi gör är välkommet, säger Anna Gustafsson.
Ekonomiska bidrag för sina arrangemang får de projektvis från teaterföreningen.
– Publik har ingen egen budget, men vi har å andra sidan inte satt någon övre gräns för vad de får spendera, säger Bo Lundkvist. Om de vill göra en bra grej får de medel.
Anna Gustafsson tycks vara nöjd med avsaknaden av öronmärkta pengar för ungdomsteatern.
– Visst skulle det vara en större frihet med en egen budget, men det skulle också innebära ett större administrativt ansvar.
– Vi har inte så stora kostnader, fortsätter hon. Vår ena programpunkt under våren var en Öppen scen, vilken var i princip gratis att ordna. Vi arrangerade den inte för att spara pengar utan för att det är roligt att involvera lokalbefolkningen på teatern. Det blev en jättebra helkväll med mycket poesi och musik.
Nästa år fyller Eskilstuna teaterförening 70 år och hoppas på ett sprakande jubileumsår med än fler spännande föreställningar.
– Vi vill naturligtvis spegla de gångna åren, men också staka ut vägen framåt, säger Bo Lundkvist.
Loading ...
