Lagom till Trolösas filmpremiär ger Norstedts nu ut manuset i bokform, tillsammans med två andra dramatiska texter av Ingmar Bergman. Nummers Alexandra Coelho-Ahndoril har läst och begrundat legendens verk.
Utan tvivel är Trolösa, som ligger mycket nära Scener ur ett äktenskap, den text i boken som håller absolut högst kvalitet språkligt, dramatiskt och formmässigt. Som läst dramatik förefaller den i princip perfekt. Den ligger också närmast i tiden rent skaparmässigt. Till skillnad från de två andra dramerna som kom till på sjuttiotalet är Trolösa skriven 1997.
Åtskruvad tragedi
Den åldrade Bergman sitter vid sitt skrivbord och manar fram Marianne, en kvinna ur det förflutna. Uppstigen ur diktarens minne – eller fantasi – bär hon vittnesbörd om hur ett möte mellan en gift kvinna och en man förstörde ett äktenskap. Långsamt och med ett rent och enkelt språk dras tragedins alla skruvar åt i takt med Mariannes berättelse.
Många bottnar
Trolösa är ett mångbottnat drama som – förutom själva tragedin – kan sägas handla om de villkorliga identiteter som bygger våra jag och som ibland både kan iaktta och ironisera över varandra. Det finns en oändlig mängd metaperspektiv och blinkningar till själva film- och teaterformen. Som till exempel när rollen Marianne talar om ”skådespelaren som ska spela mig”. Ständigt kommenterar man såväl föreställningen i det inre dramat som dramat självt. Och i denna lek mellan verklighet och fantasi, förefaller det bara logiskt att Mariannegestaltens samtalspartner heter Ingmar Bergman. Texten interfolieras dessutom med anmärkningar om rollerna, med regiförslag och förklaringar.
En själslig angelägenhet
Den andra texten i samlingen, En själslig angelägenhet, från 1972, utgår liksom Trolösa från idén om att bygga en hel film på en enda närbild. Det rör sig om en monolog som utspelar sig i en äldre kvinnas, Viktorias, maniska huvud. Via en monolog följer läsaren med Viktoria ned i sinnessjukdomen. Texten börjar, som så många andra Bergmandramer, i det högborgerliga hemmet och slutar i detta fall på hospitalet. En själslig angelägenhet blev aldrig filmad, men uppfördes som radiomonolog med Jane Friedmann i rollen som Viktoria.
Refuserades
Den tredje texten är ett filmmanus från 1978. Lite kokett står det på bokens baksida att detta manus refuserades av alla tänkbara filmproducenter. Som läsning fungerar Kärlek utan älskare utmärkt. Manuset är skrivet i München och bär inte bara spår av författarens bitterhet mot hemlandet utan antyder också en vilja att skriva politiskt. Även här finns en mängd metaplan: pjäsen Stormen byggs in i en film som i sig är inbyggd i en annan film.
Fiktion möter verklighet
Gemensamt för de tre texterna i Föreställningar är det oavbrutna gyckelspelet mellan sken och verklighet; teater, film och liv, som har blivit något av Ingmar Bergmans signum.
Loading ...
