För ett par år sedan var Ingrid Wallin trött på teatern – hon skulle ta ett friår och göra något annat. Men det var då anbuden började komma. Från Uppsala stadsteater där hon spelade knarkare och virrig tant i Ensamcyklaren. Från Luleå där hon medverkade i den av nummers recensent hyllade Ljusets hastighet av Rasmus Lindberg.
Nu repeterar hon Arma Irma av Staffan Göthe på Teater Västernorrland i Sundsvall. Det handlar om Irma, 60 plus, som återvänder hem till det fattiga ursprunget efter en resa uppåt genom samhällsklasserna. Irma älskar att dansa, hon dricker champagne och väntar på Finlandsbåten som aldrig kommer. I stället tvingas hon konfrontera sig själv.
Groteskerier med Grotowski
Ingrid Wallins stora intresse är dansteater och utforskandet av kroppens möjligheter, att som skådespelare få använda sin kropp på annat sätt än i traditionella teatersammanhang. Honn har tränat med den legendariske teatermannen *Jerzy Grotowski och arbetade i slutet av 1960-talet inom Riksteatern med Marta Westin som regissör.
– Det var rätt kul att hoppa och göra kullerbyttor, säger Ingrid Wallin om de fysiska övningar som är en så central del av Grotowskis teknik.
– Det var Grotowski för hela slanten. Och ganska roligt till att börja med.
Men när hon kom ned till den helt Grotowski-baserade Odin Teatret i Holstebro, Danmark tyckte hon att det blev det alltför mycket av en sekt.
– Man fick inte ha någon egen vilja. Det var groteskerier. Teatern är ju inget självändamål.
Det är inte den sortens fysiska teater Ingrid Wallin är ute efter, men hon tränar fortfarande, numera i mindre extrema sammanhang, och har gått kurser för Birgitta Egerbladh, Kajsa Giertz och har deltagit i en grundkurs i dansterapi för Karin Thulin.
– Det var fruktansvärt intressant. Alla minnen sitter i din kropp.
Teater för alla
När Ingrid Wallin gick ut scenskolan 1968 var det teater till folket som gällde och hon tog till sig den politiska tanken.
I början av 1970-talet fick hon jobb på Västerbottenteatern, en turnerande teater med stora ambitioner att nå ut till alla.
– Vi skulle spela för alla på vilka villkor som helst. Vi byggde, spelade, rev, åkte till nästa ställe, byggde, spelade, rev och så vidare. Flexibiliteten var exceptionell.
Den konstnärliga kvalitén när det gäller scenografi, ljus och ljud var inte alltid den högsta i stora gymnastiksalar med befintligt ljus. Men pjäsmaterialet var ofta nyskrivet. Staffan Göthes och Suzanne Ostens pjäser spelades överallt.
– Under de där åtta åren i Västerbotten upplevde jag att vi hade en uppgift och att det var viktigt det vi gjorde.
Till Sundsvall kom hon 1987 efter fem år som frilans i Stockholm. Hon ville jobba på en länsteater igen. Frilanslivet i Stockholm var tufft.
– På en länsteater finns det många fler tillfällen att utvecklas och lära sig än på en stor teater där det är mer castingtänkande. Och som skådespelare på en länsteater kan man påverka lite mer, både repertoar och rollbesättning.
– Men det är en jäkla massa möten på en länsteater, det är ju en demokratisk arbetsplats.
Ingrid Wallin är fast anställd på Teater Västernorrland, en trygghet som få unga skådespelare kan hoppas på.
– Det är skit tufft för unga människor och alla tror att de måste vara i Stockholm. Många klamrar sig fast på alla möjliga konstiga villkor i stället för att hitta nya vägar i livet. Jag brukar säga till unga att läsa, det är på det viset nya världar öppnar sig. Du har alla möjligheter att skapa dig själv som människa.
Pensionär på halvtid
I sommar har hon gått i halvpension och flyttat till Stockholm. Fram till att hon fyller 65 kommer hon att medverka i en uppsättning om året på Teater Västernorrland.
– Det känns jättebra nu när jag tagit beslutet. Jag hade tänkt pensionera mig här, men nu vill jag vidare på något vis medan jag fortfarande är frisk.
Och hur ser hon på kvinnans situation i teatervärlden?
– I klassiska verk finns fler manliga roller och fler bra, komplicerade manliga roller, det går inte att komma ifrån. Och kvinnorollerna – horor, flickor och så vidare – är oftast skrivna ur ett manligt perspektiv.
– Vi är färgade av ett manligt perspektiv på vad en kvinna är. Och i den gropen kan man falla fortfarande. Det är en indoktrinering sedan man var liten. Att inte ta plats, att underordna sig, att tänka på andra hela tiden. Det handlar om enkla saker. Om vi sitter vid ett matbord sträcker kvinnan fram bröd och mannen tar för sig.
Men det finns hopp.
– På senare år har det kommit fram en mängd unga kvinnliga dramatiker som skriver utifrån en kvinnlig idévärld och öppnar nya synfält. Det kan bli väldiga överraskningar för båda könen. – Det händer förhoppningsvis saker även i det jag gör själv.
Loading ...
