Gedeons musik går genomgående i folkton, framförd på tramporgel och fiol. Alltifrån hambo och gånglåtar till fäbodpsalm och koraler.
Det sistnämnda passar bra, eftersom grundtemat är Ingvar Kamprad som privatkapitalismens frälsarfigur; dess ”enfödde son”. Klas Abrahamson använder själv genrebeteckningen ”oratorium”.
Ingvar hängs i sista akten inte på ett kors men givetvis på en midsommarstång. Synderna är skattesmitning, fondfixande och ungdomens naziengagemang. Abrahamssons texter är smarta med rolig rimflätning. Vad som saknas är en utvecklad dramaturgi. Här finns inga talpartier, vilket gör linjen monoton. Sånger byggs upp mot crescendo så man tror det är aktfinal efter varje enskilt nummer. Men ensemblesången avlöses bara av ett kort recitativ, sedan följer ännu en sång mot crescendo.
Storyn är Ingvars biografi, så småningom IKEA:s företagshistoria, från postorderverksamhet via polsk legotillverkning till globaliserad möbelförsäljning. Förutom Ingvar finns inga tydliga rollkaraktärer. Kören är bara kör: Ingvars släktingar, den allmänna meningen, IKEA:s anställda eller vad de nu kan tänkas föreställa.
Som dansnummer återges utsagan att kapitalismen inte är någon munter dans. Ironin, mot svensk nationalism lika mycket som mot entreprenörsdyrkan, genomsyrar allt. Inte minst musikens många citat. Bland annat från Emil i Lönneberga, en annan småländsk entreprenör som säljer bra i Tyskland.
Det är synnerligen välregisserat, välkomponerat och välsjunget. Och underhållande, Andreas Grötzinger i huvudrollen har imponerande spänst i både röst och ben. Men är det verkningsfull samhällskritik? Mera tveksamt.
TIDIGARE I NUMMER
Ikea-Kamprads liv blir musikal