Sverigepremiären av regissören, dramatikern och före detta Dramatenchefen Staffan Valdemar Holms pjäs Hottentotter på Teater Tamauer i Göteborg är ett tätt, välspelat kammarspel. Dock utan klar riktning.
Holm skrev pjäsen vid 27 års ålder i Berlin, med kalla kriget bokstavligen utanför dörren. Världen såg annorlunda ut då. Utanförskapet som texten skildrar är dock detsamma. Texten är intensiv och slående humoristisk, ständigt på gränsen till det absurda.
Tre udda fåglar möts i bakfylleångorna efter en fest, blir inlåsta i lokalen de befinner sig i och därmed tvingade till en uppgörelse med sig själva och varandra.
Skådespelartrojkan Jarle Hammer, Sara Klingvall och Johan Friberg gör alla inlevelsefulla porträtt. Främlingskap och identitet dissekeras effektivt, stundtals hamnar dock de långa monologerna hängande i tomma intet utan varken klangbotten eller riktning.
Hammer gestaltar karaktären Buffalo Bill och gör det med stor pondus. Ensamhet förväxlas med intimitet i en vansinnesjakt på närhet och bekräftelse. Hans tragiska figur rämnar av självförakt och katastrofen blir slutligen oundviklig – han mördar för att göra något slags avtryck.
Johan Fribergs scenrum vadar i gult och guld. Tre speglar i maffiga guldramar fungerar som fönster och markerar de böljande väggarna vilka hänger ner i vajrar från taket. Mitt fram tronar en brun fondvägg prydd med blommor av guld.
Men som helhet betraktat griper inte riktigt föreställningen tag. Jag saknar i viss mån tydlighet och stringens från regissören Anders Friberg. Ensemblens insatser är dock starka och det blir dessa som utgör det bestående intrycket.
Loading ...
