Tänk att det där fullkomligt helt uppåt väggarna absurda kan se alldeles, alldeles … vanligt ut. Som en beige trenchcoat. Det invecklat symbolmättat existentiella kan rymmas i ett vanligt ord som vägmärke eller frysbox. Och samtidigt vara så fint och roligt.
En mästare på att måla tokig inre landskapoesi med vardagsfärger är ju Kristina Lugn. Och nu har regissören Johan Wahlström fått ett dreamteam till uppsättningen av hennes senaste verk på Teater Brunnsgatan Fyra. Tillsammans förvaltar de det mycket väl.
Trion Staffan Göthe, Lina Englund och Mirja Burlin passar nämligen perfekt i rollerna. Rollerna, ja … Göthe är läkaren, i rockigt plastig vit rock, och gift med sköterskan eller ordentligt friserade spärrvakten (Englund) – eller bor hon ensam i en förort och var tidigare gift med Dan Andersson? – och är Burlins Karlsson deras patient, älskarinna, eller både försvunna och högst närvarande barn … eller är de alla bara olika sidor av en och samma person?
Till slut börjar jag känna det som om det är jag själv som drömmer det som sker på scenen: alla gränser flyter in i varandra med omisskännlig drömlogik.
Perspektiv byts, väggar vänds och saker och ting får snygg snurr i Sören Brunes rörliga spegelscenografi. Är vi på en läkarmottagning, eller i Storstockholms lokaltrafik – full med erogena zoner! – eller i dödens väntrum? Kanske bara på väg in i finalen på en melodifestival.
Det slutar nämligen med att monologer och dialoger – om sorg, saknad, relationer, vården och vardagen och slutet på livet – med lätthet förvandlar sig till sång. Och lite dans.
Jag svajar ut på verklighetens Brunnsgatan i Stockholm, som nu helt klart verkar målad i samma drömska färg som tillvaron i den lilla miniteaterfabriken därinnanför port nummer 4. Vimmelkantig på ett alldeles, alldeles vanligt sätt.
Loading ...
