Vad kan vara mer klaustrofobiskt än livet på ett svenskt slott, i en avfolkad landsbygd? Och vad kan bättre illustrera denna instängdhet än snö?
I Françoise Sagans (1935–2004) pjäsdebut Slott i Sverige som bara har spelats två gånger tidigare i Sverige, i Norrköping och Göteborg 1960, möts vi av samma tema som i hennes roman Bonjour tristesse (1954). Ledan är så att säga ledmotivet, människans förmåga att genomleva en meningslös vardag ramverket. Med den skillnad att här är en långtråkig sommar på franska Rivieran utbytt mot en lång vinter på ett svenskt slott.
I detta slott framhärdar den moraliskt förfallna familjen Falsen oändligt långa dagar av sysslolöshet som på sin höjd avbryts av ett parti piquet eller en ”draja”. I fokus för handlingen står syskonparet Sebastian (David Mjönes) och Eleonor (Rebecka Hemse) som i brist på andra kontakter med omvärlden idkar såväl incest som bigami. Och där en ny gäst (Omid Khansari) blir synonym med en ny råtta att leka med. Allt övervakat av Agathe, magnifikt tolkad av Malin Ek i en roll som för tankarna till Glenn Close roll i filmen Farliga förbindelser på 1990-talet, medan Hulda Lind Jóhannsdóttir med bravur spelar ”den galna kvinna på vinden”, en roll som är misstänkt lik dito i Charlotte Brontës Jane Eyre, också den aktuell på Dramaten.
Och som en kontrast till rollernas ruttna inre: ytan som är desto mer estetiskt tilltalande (scenografi och kostym: Marika Feinsilber), med rött och rosa som centrala färger mot den oskuldsfulla vita snön – vilken faller i det oändliga bakom takhöga fönster i fonden.
Lägg därtill musik som Schuberts pianotrio i kontrast till Grace Jones Strange pudrad med små vrickade koreografiska infall (Gunilla Heilborn), och du har en suggestivt och förförande föreställning med en erotisk underton som vibrerar, men aldrig spelas fullt ut, på scenen.
Man skulle kunna avfärda Slott i Sverige som en ytlig sängkammarfars om kärlek, men vill man så går det också att göra en djupare läsning av texten. Eller för att citera regissören Jenny Andreassons egna ord: ”Underhållning till döds eller nöjet att driva med en annan människa är fenomen som präglar vår tid”. Och visst räcker det med att bara klicka runt lite med fjärrkontrollen mellan Stjärnorna på slottet, Bonde söker fru, Paradise Hotel och Familjen Annorlunda för att konstatera att hon har rätt, katt och råtta-leken finns överallt i vårt moderna samhälle: först leka med, sedan förnedra – och slutligen döda vår nästa.
Ett stickspår som är oundvikligt att inte associera till när man ser föreställningen är Björn av Kleens omdebatterade bok Jorden de ärvde, om den förlegade ägandeformen fideikommiss som Sverige är ensam om att fortfarande ha kvar, och som gör att en egendom inte kan säljas utan bara ärvas – och bara av söner. Tala om insnöat, både här och där.
Loading ...
