Att regissören Anders Carlssons hatobjekt inom teatern är Suzanne Osten dyker upp som ett någonstans läst intervjucitat i huvudet under premiären av Triptych on essence. Hm, nej det är verkligen inte den där goda politiska teatern med värme och patos som Carlsson och hans anhang i denna ensemble terrible ägnar sig åt.
Denna gång rymmer dock inte scenrummet de strippstänger och sexgungor som – tillsammans med inslagen av armskärande och BDSM i sviten The rise and fall of the roman empire i våras – genererade rubriker, sågningar och skäl för gruppen att skryta med titeln Malmös mest omdebatterade.
Tvärtom skulle den sjuttiotalsdoftande bruna scenografin kunna associera till en snygg Lilla scenen-uppsättning av något tyskt på Dramaten. Med den lilla viktiga poängen dock att scendraperiet går runt både scen och gradäng. Publik och skådespelare är alla omslutna av samma väntrumsbeige tyg – med om samma undersökning.
Ett teaterexperiment i tre akter, inledda med varsin torr overheadgenomgång och klockade för att hålla tiden. Gruppen har nämligen som svar på kritik, indragna bidrag och lokaltjafs utlovat att minsann hålla sig till traditionellare teaternormer den här gången. Visst, vi får väl se.
Temat är essens. Första akten är en diskussion om hur avföring är essensen av en människa, älskar du mig kan du suga av min bajskorv ungefär. Psykologiserandet kring ämnet är riktigt roligt. Andra akten är en skruvad julberättelse där tomtefar, tomtemor, nissen och Rudolf bildar en totaldysfunktionell ”familjen dålig”.
De är en stark kvartett: Malin Buska beslöjat inåtvänd, Bodil Mårtensson småleende diabolisk, Anders Carlsson koncentrerat återhållen, Iggy Malmborg behagsjukt flörtande.
Tredje akten vrids om i djävulsk dressyrteater som får Stockholmgruppen Moment, som också brukar nämnas i svenska postdramatiska sammanhang, att framstå som mysiga fulteaterfarbröder som leker med dockor och putsar på klassiker. Carlsson läser manuset Ridflickeland ståendes i tre tortyrpositioner, gör han fel får han slag mot fotsulorna, vaderna eller armarna uppdragna på ryggen.
Luften blir tjock. Det bränner innanför mina ögonlock och vänder sig i magen, några ur publiken går ut och två ifrågasätter det som händer. Vilket är en del av syftet, vi ingår ju i experimentet: när en man på främre raden plötsligt snappar åt sig och bryter sönder tortyrpinnen finns en ny som av en händelse placerad precis utanför draperiet.
Det hela tvingar fram en sorts nära-teatern-upplevelse där tankar flimrar förbi. Det är alltså så här det ser ut, det onda performancevapnet i Institutets uttalade krig mot den svenska konsensuskulturen, idén om konstarenans uppgift att vara nyttig och god, och om att alla olikheter kan omfamnas av ett demokratiskt och jämställt samhälle. Eller deras ironiska kommentar till maktförhållandet mellan teatern och kulturbidragen. Eller en blixtbelysning av hur tortyr ser ut – även om den här används i en uttalad överenskommelse där Carlsson när som helst kan avbryta.
Det är inte bara teater för JVVF*-generationen, det är för alla som vill bli överraskade och förvirrade av en grupp som töjer teaterbegreppet och ger dig en mental sårskorpa du inte kan sluta pilla på.
* JVVF – ”Jag vill vara farlig” – syftar på en chocktörstande alternativkultur, ett fenomen som utreds i till exempel nummer 83 av serietidskriften Galago.
LÄNK
Se en trailer ur Triptych on essence på Youtube
Loading ...
