Jag misslyckades totalt med andningsprovet på Centralkliniken i lördags. Det kom varken grönt eller rött ljus på väggen när jag försökte blåsa i den lilla slangen. Pat behöver träning, Tacksam för bedömning, har vänliga doktor Sara noterat i den spröda journalen. Cyklingen gick rätt bra, däremot. Jag fick resultatet ”ok” på både tidsförskjutning, impulskontroll och överkopplingar.
På kroppsklang fick jag till och med ”mycket bra”. Hur det gick med den där röntgenliknande undersökningen av handen fick jag aldrig veta, trots att den långe skötaren lät mig sitta länge i rullstolen medan lyriska ljud sprakade i ett par hörlurar. Var det kanske min plåt som blev ett mansansikte?
Hur som helst så känns det bra att veta att mina bensmärtor bara är TLS. Jag har barnsben som värker lite, men jag andas lätt och nerverna skallrar som spöken.
Insulinom hos Aktör i Göteborg är performance på hög nivå. Jag lotsas igenom det iscensatta sjukhusets olika rum i ett stillsamt rus av fniss och fascination. Överallt tassar professionellt leende, vitklädd sjukvårdspersonal omkring med mappar och instrument i händerna. Långt borta hörs en terapeut fråga sin patient om hon brukar känna att hon ibland blir en annan person. Till exempel Jesus?
Skyltar på väggen gör klart att man inte får ta av sig hörselskydden där surrealistiska ljudmattor varvas med instruktioner. Det blir olika undersökningar som påminner om verkligheten, men som är skruvade med poetisk ironi.
Jag ser såklart att jag befinner mig i en lek, men är så överrumplad av skådespelarnas professionella vårdleenden, att jag inte kommer mig för att delta aktivt. Vid inskrivningen fyller jag snällt i min rätta ålder och noterar lika uppriktigt värk i benen, när jag hade kunnat gå lite crazy och kalla mig för gammal, med en gungande känsla i typ hjärnfågelflärpen.
Men nej då. Lydigt lägger jag mig på en brits och låter mig sövas med hjälp av hörlurar och skidglasögon, i stället för att typ låtsas rädd och skapa lite action. Det enda jag vågar tillåta mig utanför ramarna är ett litet fnissanfall ihop med en annan ”patient” i väntan på operation. Såhär efteråt känner jag att jag vill tillbaks till kliniken och vara galen.
Hur som helst är Insulinom en helt ljuvlig performance, inte minst tack vare det skönt murriga ”spa” som rundar av hela upplevelsen. Som rehab får alla patienter ta massage eller cocoona i stora puppor med sötstarkt te och tryfflar. Medicin som många gånger torde funka bättre än både Prozac och Ipren.
Loading ...
