Det är inte ofta man hör talas om Italien i teatersammanhang – vare sig det handlar om traditionell eller experimentell teater – med undantag för en och annan nobelpristagare förstås. Vad tittar de på i Rom? undrade jag och åkte dit.
Med skandinavisten och översättaren Claudio Petrangeli som ciceron gjorde jag nedslag i källare och på statsunderstödda paradteatrar. Två av Roms mest välkända teatrar hade speluppehåll – Teatro Argentina, Roms Dramaten, som precis avslutat en uppmärksammad föreställning av Othello i regi av Nekrosius, en av de mest framstående regissörerna i Italien idag, och Teatro India, en experimentell men statsunderstödd teater som har en före detta fabrik som hemvist.
Beckettcollage i före detta garage
Vårt första besök blev på Teatro Politecnico, en typiskt väletablerad fri teater, inhyst liksom många av Roms mindre teatrar, i ett före detta garage. Där spelar de QUADrat – ett Beckettcollage som fått fina recensioner och som förlängt sin speltid. Regissören Guiseppe Marini har använt sig av ett antal av Becketts texter (monologer och scener) och ramat in dem med det ordlösa stycket Quad som Beckett skrev i början av 80-talet.
Det är en musikalisk föreställning där rytm, ord, musik och rörelse bildar en enhet ur vilken Becketts människospillror lyfts fram som sprattelgubbar mot en svart och oföränderlig fond. Skådespelarna har en uttrycksfull spelstil, på gränsen till grotesk, som regissören Marino inspirerats till av Fritz Lang och andra expressionister, inte commedia dell’arte (Italienska regissörer gillar oftast INTE att man associerar deras arbete till commedia.)
Jordbundna astronauter på scen
Så här säger Marini om sitt förhållande till Beckett:
– Jag specialiserar mig inte på Beckett, men han är en utgångspunkt. Beckett förändrar, ingen kan lämna ett möte med Becketts texter opåverkad. Jag anser att Beckett reducerat de sceniska medlen och förstärkt teatern. Det är detta som intresserar mig – en ren teater, kärnan i teatern – ja nästan en provrörsteater.
Han lyckas i sin strävan – han framhäver texterna, skådespelarna framstår som jordbundna astronauter i textavsnitten. I Quad (titeln betyder ungefär ”tom yta”), som är ett rörelseschema där skådespelarna förflyttar sig i matematiskt exakta vinklar, förvandlas de till elektroner i evig, meningslös rörelse.
Marini har hittat ett personligt förhållningssätt till Beckett och hans destillat ger oss i publiken utrymme att andas igenom några av de stora frågor som utgör grunden i Becketts verk.
Cocteau i vardagsrummet
Nästa kväll såg vi en urvattnad Hamlet på en av de större, statsunderstödda teatrarna, Compagnia Teatro Drammatico. En föreställning som trots hygglig kritik (”en klassisk Hamlet” osv.) bara kan beskrivas som yvig, falskt känslosam och förutsägbart tragisk.
Lite roligare var Il Bell’Indifferente av Jean Cocteau som spelas i en minimal lokal som snarare liknar ett vardagsrum än en teater – vilket visade sig vara en riktig association eftersom det ofta görs uppsättningar av professionellt men inte kommersiellt snitt, i privata hem.
Bidragen till fri teater är oansenliga och yngre teaterfolk får använda sig av sin uppfinningsrikedom för att kunna spela. Just denna lokal, Stanze e segrete är något mer etablerad som föreställningsrum, men inte särskilt stort för den skull.
Vi knökade in oss tjugo personer längs väggarna i en avlång salong. I ett intilliggande rum satt en pianist och två stråkar och till höger gick en smal trappa upp till en inbyggd avsats. (Lägenheterna i Rom har alla enorm takhöjd; 5 meter är normalt.) Några belysningsinstrument var installerade och voilà: En scen.
Dedicerad till Edith Piaf
Cocteau skrev Il Bell’Indifferente 1940, en liten tragedi ”för en röst” och när den spelades första gången gjordes rollen av Edith Piaf, till vilken pjäsen dedicerats. Roll en. Det är en monolog, men de är två på scenen: Kvinnan som känner sig övergiven och Mannen som inte svarar henne eller reagerar på hennes anklagelser.
Här i vardagsrummet i Rom gjordes kvinnans roll av den unga skådespelerskan Claudia Catani. Man kan berömma hennes initiativkraft, hon har drivit och i huvudsak producerat pjäsen, men hennes rolltolkning tyngdes av en alltför stor sympati för Kvinnan. Av en komplex situation och motsägelsefull person återstod endast Den Bedjande, Förödmjukade och Vackra. Men det är spännande att sitta i en sådan intim lokal där publiken kan iaktta varje svettpärla på skådespelarens överläpp.
Opera buffa om 1800-talets sociala misär
Den sista föreställningen vi såg var också den intressantaste och mest uttalat italienska. Liksom Quadrat och Il Bell’ Indifferente var denna uppsättning musikalisk och ljudbilden utgjorde stommen utan att dominera uttrycket totalt. På Quirino, en av Roms största teatrar, ges L’Opera buffa del Giovedi Santo.
Opera buffa är en musikteaterform som utvecklades i södra Italien under tidigt artonhundratal. Dialogen framförs både i tal och som recitativ med ackompanjemang. Här och var fälls större sångnummer in, ofta körer med hela orkestern bakom sig. Denna opera buffa skrevs dock 1981.
I tre akter byggs bilden av den sociala misären och kyrkans och adelns makt över Neapels utfattiga befolkning i början av artonhundratalet – alltså opera buffans storhetstid. I den första akten får vi följa två unga pojkar som på grund av sina vackra röster valts ut till att bli kastratsångare. Pojkarna kan genom att gå med på att låta sig kastreras innan de når målbrottet ge sina familjer en trygg framtid. Detta var en vanligt förekommande väg upp ur slummen för fattiga familjer. De sålde sina skönsjungande söner till kyrkan.
Speciell tragikomedi
I akt två transporteras vi till själva slummen, till horor och småtjuvar. De får besök av en excentrisk greve som förälskat sig i en gatflicka och beslutat sig för att gifta sig med henne. I den sista akten återförs vi till första aktens kloster där de unga kastratsångarna repeterar en scen i en operabuffa. De avbryter emellertid repetitionen till prästens förtret och menar att de inte kan sjunga en hyllning till guds ära när de själva kommer ur en sådan total misär.
Kontrasten mellan dramatiken i den klichéartade situationen, och skildringen av gapet mellan de sociala skikten i ton, kostym och beteende skapar en speciell sorts tragikomedi. Och tragikomedi är just opera buffans essens och något som skaparen Roberto De Simone fångar med precision.
L’Opera Buffa del Giovedi Santo väckte stor uppmärksamhet när den hade urpremiär i Neapel för tjugo år sedan. Kritiken av kyrkan är besk och detta är fortfarande brännbart material i katolska Italien. Denna uppsättning har förlorat något av sin politiska sprängkraft, inte minst genom att den spelas i Rom, en sekulariserad och internationell stad. Inte desto mindre är föreställningen en fascinerande pastisch och en rapport från skuggsidan av en av Europas klarast lysande kulturstäder under artonhundratalet.
Många gör mycket med små medel
Sammanfattningsvis kan man säga om Roms teaterliv att det bubblar och sjuder, många gör mycket med små medel, men inte olikt Stockholm skulle den unga teatern behöva mer intryck från det som pågår på scener i till exempel Tyskland, Holland och England. De som sysslar med i någon mån experimentell teater arbetar i ett vacuum och kontakterna och medvetandet om performance och dans är svagare än i många andra europeiska storstäder.
Loading ...
