I den stora staden lärde hon känna ett godhjärtat par, knutna till Cirkus Miehe, som på hennes dödsbädd, efter den svåra förlossningen, lovade att ta hand om hennes son som vore han deras egen.
Per Arne Wåhlbergs bok Inte bara glitter utgör ett porträttgalleri av ett hundratal svenska cirkusartister varav Wiktor Karlsson är en. För han växte upp på cirkusen med sina nya föräldrar, lärde sig akrobatik, ridkonst och dressyr. Under många år reste han runt med sin cirkusfar, några pytonormar, en björn som kunde gå på en tunna och en jättelik amerikansk vägglus (som i själva verket var ett bältdjur).
Bokens alla livsöden är tyvärr så enkelt tecknade att projektet får ett slags katalogiserande slagsida trots att texten hela tiden kryddas med bilder, spektakulära detaljer och lustiga anekdoter, som när Wiktor fick örat avbitet av en schimpans eller när han lånade ut sin björn vid inspelningarna av Gycklarnas afton och Ingmar Bergman råkade såra björnens känslor så att den strejkade ända tills Bergman gick fram till buren och sa ”Ursäkta då”.
Trots att de många dödsolyckorna från svajmasten räknas upp på en sida är det ändå mest glitter i Wåhlbergs bok. Det svåra berörs visserligen, men världen är ändå så ljus att man börjar leta efter skuggor, som när man läser om den kinesiska familjen Kwok som bodde på Hammarbyhöjden under andra världskriget medan modern turnerade med Yuk Ching-truppen genom landet.
För den cirkusintresserade kan denna bok antagligen inte mäta sig med författarens stora svenska cirkushistorik från 1992, men just som ett enklare galleri över artisternas öden förtjänar den sin plats i manegen.
Loading ...
